20 februari 2006
uppdaterad 1 mars
Dagisdebatten rasar vidare - men fokus måste ligga rätt
Aftonbladet satsar hårt på att dela in Sveriges föräldrar i två läger: för dagis och emot dagis. Men det är inte det som är pudelns kärna. Frågan är om föräldrar ska kunna välja något annat än dagis om de vill och om de få välja själva vid vilken tidpunkt barnet ska börja vistas i en omsorgsform utanför hemmet.
Idag har vi en familjepolitik som bygger på en standardlösning – dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar. Men alla föräldrar och barn passar inte för den lösningen. Av den enkla anledningen att alla barn är olika och utvecklas i olika takt.
Aftonbladet kommenterar en undersökning som Vi Föräldrar gjort och skriver ”Nio av tio föräldrar älskar dagis”. (Varför står alltid negativa rubriker med citationstecken men aldrig positiva?). Av 1.529 som besvarat Vi Föräldrars internetbaserade (läs Per Kågesons kommentar längst ned på sidan om tillförlitligheten som är lika med noll) enkät, så är 62% mycket nöjda och 35% ganska nöjda med dagis. Larmrapporter som stora barngrupper, ökade allergier, tinnitus och nedsatt hörsel, stress, långa dagar, ständiga infektioner, farliga smittor som sprids som tbc och sjukhussjukan, löss och parasiter avfärdas med ett käckt ”Med de som borde veta bäst älskar dagis – nio av tio föräldrar tycker att förskolan är bra”.
Jaha, de som borde veta bäst……. Men, få se nu hur många timmar tillbringar dessa föräldrar på dagis? Nej, just det, det är ju barnen som är där. Barn som inte ens vet att det finns alternativ till dagis.
Min sjuåriga dotter pratade i höstas med en jämnårig klasskamrat och berättade att hon aldrig gått på dagis, utan på lekis och varit hemma. Han blev mycket upprörd över det hon berättade ”Men alla barn måste gå på dagis, du ljuger, skrek han”. Han blev mer och mer upprörd och min dotter berättade sedan hemma,
- Mamma, han blev så arg och ledsen, så jag sa att lekis är som dagis men det är det ju inte. Men han blev lugn när jag sa så.
Den här lilla pojkens världsbild vändes helt upp och ned. Han visste inte, kunde inte förstå att det finns barn som aldrig satt sin fot på dagis. Barnen vet inte, barnen kan inte berätta i ord om hur de upplever en tidig separation. Men det vi vuxna vet och ska ta ställning till det är att barns psykiska och fysiska hälsa försämras allt mer. Att de barn som är lite större och kan börja tala för sig, skriker efter mer kontakt med sina föräldrar.
Sedan är det bara att inse att föräldrar som springer i sitt ekorrhjul och jobbar hårt för att få ihop till alla utgifter är sårbara. Och eftersom det onormala har blivit normalt – det vet ju alla att barn skriker och klamrar sig fast vid benet när du lämnar på dagis – så reagerar man inte. Alla lämnar skrikande barn, eller hur? Då kan det ju inte vara så farligt.
På Discovery visade det för några månader sedan hur de gjorde ett test för att se hur vi människor fungerar. Försöket gick ut på att placera tre personer i ett rum och så fick de ett antal frågor att fylla i. En person skulle testas och de övriga två ingick i försöket. Deras uppgift var att fortsätta fylla i svaren på frågorna oavsett vad som hände. Efter ett tag lät forskarna rök börja sippra in i rummet. Försökspersonen sneglade på de två andra som oberört fortsatte skriva. Rummet rökfylldes allt mer och till slut gick det knappt att se något. Men så länge majoriteten av personerna i rummet inte reagerade, så agerade inte försökspersonen heller. Trots att en naturlig reaktion borde ha varit att snabbt försöka ta sig ut ur rummet eftersom det uppenbarligen brann någonstans.
Det onormala hade blivit normalt!
Visst kan det vara ok med en undersökning som visar vad föräldrar tycker om dagis. Men det trovärdigaste vore att göra en undersökning som tittar på om det finns ett samband mellan den ökande psykiska och fysiska ohälsan hos barn och den faktiska situationen på dagis. Någon sådan undersökning har aldrig gjorts och någon sådan undersökning finns inte inplanerad.
Det är enkelt att försöka skapa ett skyttegravskrig mellan föräldrar, för eller emot dagis, så att vi glömmer bort vad det faktiskt handlar om. Barn idag mår dåligt, varför och vad gör vi åt det? Hur ska vi förändra familjepolitiken så att den passar alla?
Madeleine Lidman
Läs också: Nio av tio älskar dagis
Vi Föräldrars undersökning Föräldrar gillar förskolan
"Mommy Wars" Incited by Irresponsible Media
Per Kågeson kommenterar Vi Föräldrars undersökning:
Det man kan säga är att undersökningens population inte är slumpmässigt utvald. De föräldrar som deltagit är vad jag förstår prenumeranter (= mer intresserade än genomsnittspopulationen men kanske också påverkade av sitt val av tidning).
Deltagandet är frivilligt.
Dessutom är det bara knappt hälften av de tillfrågade som har barn på dagis. Bland frågorna finns ingen om barnens ålder. Det är rätt stor skillnad på att ha en 5-åring och en 1-åring på dagis. Tänkbart är att föräldrarna till femåringarna är mera nöjda än ettåringarnas pappor och mammor.
Man har vidare tagit bort de svar där respondenterna inte har någon uppfattning.
Sammantaget innebär detta att man knappast bör dra några slutsatser alls av undersökningen. Den är inte vetenskaplig.
Hemmaföräldrar:
Så här ser presenterar sig Vi Föräldrar på hemsidan: "Småbarnsföräldrar vill ha en tidning som är seriös och trovärdig, och bland föräldratidningarna är Vi Föräldrar den tidning som har högst trovärdighet hos läsarna."
Vi på Hemmaföräldrar tycker inte att det är trovärdigt att presentera en ovetenskaplig undersökning som dagens sanning. Det känns mer som propaganda.
Vi Föräldrars chefredaktör tycker att skribenter och krönikörer i media varit övervägande negativa till dagis. Det håller säkerligen hemmaföräldrarna inte med om, de som löpt gatlopp i flera år nu i media och häcklats för sitt livsval att stanna hemma.
Läs också: http://www.hemmaforaldrar.se/kantraddebatt.htm
Madeleine Lidman