Dr. Michael Winterhoff - född 1955 - är författare till boken "Warum unsere Kinder Tyrannen werden. Oder: Die Abschaffung der Kindheit“. Han skildrar hur barns beteende har förändrats under senare tid. Som psykiater har han lagt märke till att barn inte längre klarar av att hälsa, lyssna, behärska sig och respektera andra människor som individer.

Inom sitt yrke kommer han främst i kontakt med välutbildade och engagerade föräldrar - inte med människor med sociala problem - som märker att något inte stämmer med deras barn och söker psykiatrisk hjälp. Det handlar inte direkt om uppfostran, mera om en brist i barnens utveckling. Barnen verkar vilja anstränga sig i skolan och familjen, men det fungerar inte. De „förstår“ inte uppmaningar att ta fram matteboken, de orkar inte göra färdigt uppgiften. Förr låg ett barns resultat i intelligenstest på en någorlunda konstant nivå; nu pendlar det ibland mellan underbegåvad och överbegåvad i olika deltest. Arbetsgivare klagar över att ungdomar inte kan motivera sig att komma i tid och få något gjort utan att klaga.

Författaren ser tre huvudproblem i relationerna mellan vuxna (föräldrar, lärare och andra) och barn.

Partnerskap. Barnet ses som en jämbördig partner, vilket det inte är moget för. Den lilla flickan eller pojken får inte den orientering, gränsdragning, trygghet och ledning hon/han behöver för sin utveckling. Istället förväntas barnet uppfylla en roll som det helt enkelt inte är tillräckligt vuxen för. Den naturliga hierarkin mellan föräldrar och barn försvinner. Barnet blir kvar i det infantila respektlösa stadiet och utvecklar inget samvete. Inte förrän uppåt tonåren är ett barn moget för en sådan relation.

Projektion. Vuxna projicerar sina ouppfyllda behov på barnet, som ska ge dem den kärlek och acceptans de inte får av andra i en alltmer komplicerad och stressad tid. De försöker aktivt få barnets kärlek. Men i en föräldrar-barn-relation är det inte nödvändigt - barnet älskar sina föräldrar ändå. Rollerna blir omvända, vilket barnet inte klarar. I den situationen utvecklar det tyranniska drag.

Symbios. Föräldrar och barn smälter ihop. Mamman/pappan ser inte att barnet är en annan person, ett litet barn, utan som en del av sig själv; inte heller sig själv som en från barnet självständig individ. (Exempel: Barnet klänger på föräldern, sliter i kläder och kroppsdelar, förhindrar samtal med andra, men föräldern lägger inte ens märke till det.)

Dessa psykiska utvecklingsstörningar i barndomen medför att allt fler människor inte klarar att upprätthålla relationer; de inser inte varför de skulle anstränga sig och sköta ett arbete; många blir våldsamma (de ser inte andra som likvärdiga varelser, med rättigheter och känslor). Winterhoff har, sedan boken kom ut i början av 2008, intervjuats och diskuterats flitigt i Tyskland. Tendenserna han beskriver är dock inte unika för tyska barn. Även i Sverige är det självklart att barn inte längre behandlas på samma sätt som för 30-40 år sen och att de inte heller beter sig likadant som tidigare generationer.

MariaSenftleben

Läs också: Curlingförälder?  

Första sidan