Sid 95-100

95

Det vetenskapliga dagis
Att ha ett litet skilsmässobarn boende växelvis hos mamma och hos pappa kan kännas rättvist för de vuxna, för barnet blir det otryggt. Riktigt små barn behöver kontinuitet. Under sina första år bör det knyta an till en enda person. Den som dristar sig till att säga detta är barnpsykiatern Torgny Gustavsson, av regeringen rådfrågad - dock icke pålyssnad - expert inför förändringarna i föräldrabalken. (Svenska Dagbladet 17/9 99.)
Det här skulle Gustavsson inte ha sagt, ty det var en gammal och brännande lära.
- Vad menas? utropade jämlikhetsivrarna. Är det kanske bara mödrarna som skall ha hand om barnen? Skall det bli som förr, va?
Nej, det skulle det inte. Gustavsson retirerade en smula: visst, visst, också pappan kan fungera som bindningsperson. Modern psykologisk forskning, påpekade för säkerhets skull den intervjuande reportern för sina läsare, har visat att också mycket små barn visst kan utveckla bindningar till flera vuxna på en gång.
Tongångarna är bekanta, vi har hört dem förr. När barn är på tapeten brukar det vara de vuxnas intressen som färgar anrättningen. Om mödrar får inte vara tal. Sålunda förklarade sig redan den statliga familjestödsutredningen i sin propagandaskrift Daghem för små barn (1978) ha som uttalat mål, inte som man kunde ha väntat barnens väl utan "jämställdhet mellan könen". Mödrarna skulle snabbt ut i produktionen. Med det perspektivet för ögonen hade man inte (den gången heller) råd att knussla med visionerna. I stället tog man, som det brukas i dylika sammanhang, "vetenskapen" till hjälp:
Familjestödsutredningens syfte var att bryta ett tabu. Tre år hade

96
dittills setts som nedre gräns för daghemsvistelse, nu gällde det att få in barnen redan vid sex månader. För att bevisa hur bra detta var för de små tog man, precis som reportern här ovan, "modern" psykologi till sin hjälp. 70talet - daghemskontroversens stora årtionde - hade nämligen producerat en hel stab av psykologer med för ändamålet lämpliga undersökningsresultat. Därför kunde utredningen nu behändigt avfärda alla gammalmodiga forskare från tiden före detta decennium: de var "styrda" av sina egna förväntningar, i sin tro på moderns och hemmets betydelse "präglade av sin tids idéer". Den tillvitelsen gällde inte de politiskt mer korrekta 70talsforskarna, som flitigt åberopades; de få kritiska rösterna bland dem avspisades med motiveringen "bristande undersökningsmetoder". I ett av bokens kapitel, förrädiskt betitlat "Tro och vetande om små barn och daghem", lät man på i sammanhanget gängse sätt alla motståndare till spädbarnsdagis stå för Tron (vidskepelsen) medan anhängarna sattes att representera Vetenskapen och Framåtskridandet. Några ledande och skenbart naiva frågor gjorde resten. "Är det sant att modern är den enda verkligt betydelsefulla personen i det lilla barnets utveckling?" frågades det, och "Är det sant att små barn inte har någon glädje av andra barn?"

Frågorna var bara skenbart troskyldiga. I det sätt varpå de ställdes implicerades nämligen ett påstående som saknade all verklighetsgrund, nämligen att de som (ännu) var förstockade nog att tala för mödrarnas vård av de minsta samtidigt skulle förespråka total isolering av barnet och förneka dess intresse för andra barn. Med dylika insinuationer åthutades till exempel de två psykologerna AnneMarie Duve och Inger Bernth, som mitt i detta jämställdhetens tidevarv varit ofina nog att samla ihop de rön som tycktes tala för mödrarnas betydelse. (AnneMarie Duve, Det första levnadsårets psykologi (1974), Inger Bernth, Institutionsbarn och hemmabarn (1973). ) Utredarna höll visserligen med om de minsta barnens behov av stabila relationer och det betänkliga i det dåvarande dagissystemet; de särskilda åldersavdelningar man hittills hade laborerat med medgavs nu helt

97
plötsligt medföra alltför täta byten av lokal och vårdare, vilket riskerade lära barnen (och här hade de tagit till sig kritiken) att "de flesta relationer är mycket kortvariga". Lösningen av kortvarigheten förblev dock halv. I insikten att dagispersonal har rätt att säga upp sig och att stabila vuxenkontakter följaktligen aldrig kan garanteras, nöjde sig utredarna med att föreslå åldersintegrerade barngrupper av längre varaktighet än de tidigare. En stabil barngrupp fick nu svara för den önskade kontinuiteten.

Motståndarnas invändning att alltför långvarig vistelse i barngrupp tenderar att skapa gängberoende och göra barnen obenägna till samarbete med vuxna, möttes också den med medgivande men, menade dessa 70talsutredare glatt, det var i så fall bara bra, dagisbarnens obenägenhet att rätta sig efter de vuxna var ett tecken på demokrati och självständighet, medan hemmabarnens dokumenterat större självkontroll kunde verka "hämmande". Det var den vetenskapen. Också 6månaders spädbarn mådde nu bra på dagis.

Detta var 1978. Emancipationen hade kommit igång på allvar. Opinionen hade svängt och politikerna med den. I Lund talade Per Gahrton med myndig självklarhet om den nya 6månadersgränsen. Bara några år tidigare hade han skrivit en bok i saken. Den gången hade han lika självklart satt 3 år som gräns.

Men visst kan små barn utveckla stabila vuxenkontakter till andra än modern, däri hade utredningen givetvis rätt. Det finns utmärkt personal på dagis, och de barn som tillbringar merparten av sina dagar där får naturligtvis positiva bindningar till dem. Problemet uppstår när dagisfröken slutar. En 3åring jag känner blev så förtvivlad när hans fröken försvann att de övriga fröknarna inte fick bukt med honom. Han fick klassas som ett barn med "särskilt behov" och måste bli föremål för "åtgärder".

Mer än tjugo år har nu gått sedan den statliga utredningen kom ut. Upprördheten har hunnit lägga sig. Daghemmen har efterhand blivit allt bättre och en förlängd föräldraledighet ger barnen möjlighet att vårdas hemma sitt första år. För barn med god föräldrakontakt är

98
dagis en alldeles utmärkt inrättning, för barn med dålig kan det vara en räddning. Ändå, säger all statistik, ökar hela tiden ungdomars psykiska problem. Barn, menar den danske barnpsykiatern Gideon Zlotnik, berövas i dag sin barndom. (Svenska Dagbladet 2/9 99. ) De bombarderas med snabba intryck från TV och datorer, och de daghem där de vistas under sina tidiga år är så inrutade och tillrättalagda att de trots allt närmast påminner om pedagogiska barnfabriker. Det blir för lite tid till eftertanke, till spontan lek, upptäckarglädje och eget initiativ. Barn skulle behöva ta det lugnt hemma åtminstone sina första två år.

Problemet är inte dåliga vårdare. Problemet ligger inbakat i själva strukturen. En ettåring är en ettåring. Ett barn som så tidigt placeras i grupp löper alltid risk. Om vårdarna växlar är det till barngruppen det utvecklar sin bindning.

Bettelheims 70tal, dagens Sverige?

Detta visades med karikerad tydlighet redan av den amerikanskjudiske psykiatern Bruno Bettelheim, vars bok Barn i kibbutz kom ut i svensk översättning 1970, signifikativt nog aldrig anmäld av landets två daghemsförespråkande tidningar, Dagens Nyheter och Arbetet.

Jag säger karikerad. Kibbutzerna är inte Israel, de är rätt få och kibbutzbarnens förhållanden varierar. De mest extrema daghemmen går där så långt att dagis också fungerar som nattis, med en föräldrakontakt som inskränker sig till någon fastlagd timme per dag. Också i kibbutzerna var de särskilda barnhusen ideologiskt betingade, kvinnan skulle frigöras från patriarkaliskt förtryck, och barnen var hindret på vägen. Demokratiskt nit såg till att inskränka vuxenpåverkan på barnen till ett minimum, de framtida medborgarna skulle bli självständiga och starka och också klara av sina konflikter på egen hand. Deras skötares ("metapeleterna") uppgift var mest att hålla sig i bakgrunden.

99
Systemet var sedan länge inarbetat när Bettelheim gjorde sina observationer, och det fungerade enligt avsikt. De vuxnas flyktighet i barnens tillvaro hade, precis som den svenska familjeutredningen sedan ville, ersatts av barngruppens stabilitet. Alla varaktiga människor kring barnen bestod alltså av andra barn, och det var i barngruppen barnens trygghet låg. När någon slog sig var det de omtänksamma bland barnen som tröstade, när det blev slagsmål de tuffaste som vann. I brist på vuxenauktoritet var det barnen som stod också för ledarskapet. Det uppstod inte anarki utan en naturens hackordning där var och en visste sin plats: de starkaste överst, de timida på de lägre pinnhålen. Det kan tyckas gott och väl, naturliga anlag i kulturens ställe, utan all vuxenförtryckande socialisation. De starka är starka, de svaga svaga och alla vet sin plats.

Som system för kibbutzernas kollektivitet fungerade allt detta enligt Bettelheim mycket väl. Varje barn var en kugge i hjulet, kände sin grupps värderingar och såg till att följa dem. I gruppen var de säkra, visste vad som gällde och talade ivrigt i munnen på varandra med röster som vanan hade gjort höga. Självhävdande i grupp kräver volym. Men tryggheten i gruppen hade sitt pris. Tagna vart och ett för sig var dessa barn initiativlösa och försagda. Det var gruppens normer som gällde, gruppen som var de uppfostrande föräldrarna; från gruppen kom alla straff och belöningar.

Barn - särskilt tonåringar - är i viss mån alltid gruppberoende. De söker stöd hos varandra inför det föräldrauppror som skall bana väg för deras eget ansvarstagande vuxenliv. Nackdelen med att i stället ha andra barn som föräldrar är att den sortens frigörelse i princip har gjorts omöjlig. Till skillnad från vanliga föräldrar skall ju åldersgruppen följa en livet ut.

Det finns en nackdel till. När omogna härskar över omogna, uteblir den för människan så viktiga traditionsförmedlingen. De mognas exempel försvinner och strävan mot egen mognad blir följaktligen ointressant. Viljan till härmning - all uppfostrans grund - kommer därför att riktas mot den tongivande gruppledaren, som får en oproportioner

100
lig makt. Men den tongivande gruppledaren är barn också han, och det är långtifrån säkert att hans ledarskap är av godo. Han är ledare, inte för att han är klokast, ibland är det för att han är stark, dominant eller rå; han saknar erfarenhet och överblick. Det blir det kortsiktiga nuet som vinner, de "snabba klippen" som blir ledstjärna. Kanske var Bettelheim, precis som barnutredningen ville hävda om alla äldre psykologer, styrd av sin tids (amerikanska) värderingar när han i kibbutzbarnens beteende fann en avindividualiserande kollektivism. Ändå verkar hans iakttagelse plausibel.

För ett nyfött barn är allting nytt. Dess första intryck blir med nödvändighet en kraftig stämpel: så här är det, just så här är det som tillvaron tycks fungera, det är till detta jag har att anpassa mig. En stadigvarande vårdare ger barnet trygghet och tillit, en avbruten relation kan innebära katastrof. Är det alltför många som kommer och går inpräntas i barnet en beredskap till besvikelse. Det lönar sig inte att satsa tillit på människor, ty relationernas varaktighet är kort. Kibbutzbarnens (också av andra än Bettelheim) dokumenterade ytlighet när det gäller människorelationer förefaller därför som en rätt given följd.

Jörn Donner har berättat hur det i hans barndomsfamilj var hembiträdet som stod hans hjärta närmast, ett inte ovanligt förhållande i äldre borgarfamiljer, där den biologiska modern varit upptagen med annat. Detta är förstås helt naturligt. Det avgörande är givetvis inte om det är modern som står för varaktigheten i relationen, det avgörande är själva varaktigheten. Konrad Lorenz gäss vankar reflexmässigt efter Konrad Lorenz. (Konrad Lorenz, Samspråk med djuren 1953.) Barnet följer de vårdare som står till buds.

Texten inskickad av Staffan Danell