Studie av incitamenten bakom familjepolitiken
Utifrån vilka idéer om oss människor och om samhället försöker vi idag tillgodose barnens behov i den moderna svenska familjepolitiken? Redogörelse av några kritiska röster...
Allt sedan 1980-talet har det funnits en politisk debatt och en kritisk (idéhistorisk) granskning av den svenska folkhemsideologin och den svenska välfärdsstatens utmärkande kännetecken. Om man får tro författarna nedan så påverkas vi människor av vårt historiska idégods, inte bara konkret genom lagar och förordningar, utan även djupt psykologisk och existentiellt av de mer subtila strömningarna i kulturen. Berggren & Trägårdh påminner oss om att vi, för att kunna frigöra oss från kulturens grepp, först måste förstå hur den påverkar oss 1 och Svante Nordin frågar sig om den svenska idéhistoriska forskningen kring temat i själva verket kan ses som ett uttryck efter sökandet efter en ny svensk självbild 2.
Denna fördjupningsuppgift avser fokusera på frågan utifrån vilka idéer om oss människor och om samhället som vi idag försöker tillfredsställa våra barns behov i den svenska familjepolitiken. Frågan får framförallt besvaras genom en redogörelse över några av de aktuella kritiska rösterna som nu ges plats i media i takt med att allt fler yngre barn börjar förskolan och barngrupperna på många håll blir större och mindre personaltäta. Dessa röster utgörs av psykologer, psykiatriker, några få journalister och andra människor Barnpsykiater och psykoanalytiker Magnus Kihlbom har tittat närmare på statistiken avseende den svenska förskolan, som bland annat omfattar 80–90 procent av Sveriges ett- och tvååringar, och framhåller att närmare hälften av dessa yngre barn finns i grupper om 17 barn eller fler samt att vistelsetiden för en fjärdedel av dessa barn utgörs av 36 eller fler timmar per vecka. Han framhåller vidare att personalomsättningen – det vill säga förlust av anknytningsperson över såväl dagens timmar som veckor och månader är hög, liksom sjukskrivningsfrekvensen.3 Kihlbom ställer frågan vad detta betyder för utvecklingen hos de 40 procent av alla förskolebarn som har, eller är på väg att utveckla, en otrygg anknytning? Kihlbom är kritisk mot att denna aspekt inte närmare diskuteras bland professionella i anknytningsteori. Han skriver att det är en fråga som slätas över och knappt berörs alls.
En annan röst som nyligen hörts i media, och väckt stor uppståndelse och mycket känslor, är psykolog Eva Rusz. Rusz talar även hon om den avgörande anknytningsprocessen och menar att barn som inte lyckats etablera en trygg sådan under sina två första levnadsår riskerar att drabbas av framtida känslomässiga problem exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer, dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet. "Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom" 4. Rusz tar även resonemanget lite djupare och tittar på vilka mekanismer hos oss föräldrar och ideer om barn som gör detta möjligt och skriver: "När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: När kan det börja på dagis? Vi tänker automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet..." 5 Rusz menar vidare att det i Sverige finns en felaktig uppfattning om att små barn behöver socialiseras så snabbt som möjligt och pekar på forskning som visar att stressen i en grupp med många små barn och vuxna som ofta byts ut ibland är så stor att till och med tillväxten hos barnen hämmas. .
En tredje debattör i frågan är Christian Sörlie Ekström, masterexamen i industriell ekonomi. Sörlie Ekström säger själv att han inte tillhör någon akademisk elit på området men menar att detta är en av förutsättningarna för att, utan allvarliga repressalier, kunna kritisera systemet: "Inte för att jag är så mycket listigare än alla andra men jag har ingen karriär att försvara inom politik, forskning eller journalistik. Om man säger vad jag säger har man nämligen, i Sverige, ingen större framtid inom något av dessa yrkesområden 6. Problemen som Sörlie Ekström lyfter fram utgörs bland annat av ungdomars och unga vuxnas ständigt ökade mentala ohälsa. Han åberopar statistik som visar att antalet självmord fördubblats bland svenska kvinnor 16–24 år under perioden 1999–2006 och argumenterar för att detta är första generationen som från unga år spenderat större delen av sin vakna tid på förskola med personal som ofta bytts ut.
Sörlie Ekström presenterar vidare en översiktlig historisk bild av den svenska familjepolitiska modellen med Alva Myrdal som förgrundsgestalt vilken få torde ifrågasätta relevansen hos även vad gäller dagens välfärdsstat . Här börjar Sörlie Ekström närma sig en teori om de idéer om människan och vårt samhälle som fortfarande ligger till grund för den svenska familjepolitiken...
Det var i spåren från de stora vetenskapliga och tekniska landvinningarna under 1800-talet som makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan styrde upp riktlinjerna för hur "människomaterialet" i Sverige skulle förbättras för produktionsutvecklingens och det kollektivas bästa. Genom negativ eugenik skulle exempelvis människor som inte passade in förhindras att föra sin avkomma vidare (vilka bl.a. tvångssteriliseringarna och Statens institut för rasbiologi var exempel på). Makarna Myrdals människosyn är i deras verk relativt lätt att spåra och de skriver efter en studieresa i Sverige att: "Åter och åter träffar vi t.ex. stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer" 7 För allas bästa menar de att barnen i hög grad skulle fostras, näras och övervakas av samhället/staten. De skriver ”Uppfostringssituationen i den lilla moderna familjen är närmast i stället patologisk/.../i varje fall blir situationen personligt olidlig: några få individer ständigt slitande på varandra i en allt trängre och innehållstommare miljö" 8
Sörlie Ekström påpekar vidare, utifrån sonen Jan Myrdals böcker om sin uppväxt: att som Myrdals lärde så levde de också sitt eget liv, d.v.s. i princip helt skilt från barnen. Jan skriver: "Alva Myrdal kunde inte ta i barn, hon kände en olust i fysiskt beröring. Det var med barn som med djur. Hon kunde inte ta i dem och hon förmådde inte att reagera spontant på signalerna. Hon läste sig till barnkunskap" 9
I den synnerligen referensrika boken Är svensken människa? kan vi vidare följa den familjepolitiska utvecklingen både före och efter makarna Myrdals intåg på området. Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh som under närmare 10 års tid arbetat med boken driver framgångsrikt tesen om den svenska statsindividualismen som den psykologiska och existentiella kärnan i vår välfärdsmodell, en riktning som författarna spårar från tidigt 1800-tal. De slår framgångsrikt hål på myten om svenskarna som kollektivistiska och visar istället hur individens frihet och oberoende, även från familjen, är de värden som fått oss att gå i pakt med staten för att kunna lämna därhän traditionella värden som beroende, omhändertagande och empati med våra närmaste. Författarna frågar sig: "Men kan allt verkligen skyllas på socialingenjörernas listiga manipulationer av ett lydigt och lättroget folk? Eller kan det vara så att merparten av landets medborgare på fullt allvar föredrar personligt oberoende – även om priset är centralstyrning och alienation? Har "folket med ishjärtan" för att tala med Neander-Nilsson, skapat den Burenstamska ”hjärtlösa välfärdsstaten” på fritt bevåg och utan större ångerkänslor?" 10 De framhåller de problem som uppstår för såväl yngre som äldre när de naturliga kontakterna mellan generationerna försvagas, när allt ska skötas av inrättningar, när små barn tillbringar 11h om dagen på förskola och när de äldre utan försorg från sina släktingar förpassas till äldreomsorgens godtycke: "Resultatet blir ett samhälle där medborgarna förlorat sin vilja och förmåga till medmänsklighet. En välfärdsstat som uttunnar eller tar ifrån oss känslan av betydelsen i vår egen omsorg av andra och förmågan till ansvar inför varandra." 11 (s.325)
En för övrigt intressant aspekt av Berggren Trägårdh, åtminstone i ljuset av vår syn på Sverige som ett av världens mest jämställda länder, är hur de reformer som gått i jämställdhetens tecken: särbeskattning och utbyggd - i princip gratis - barnomsorg även för de allra minsta, fick ett abrupt avbrott när föräldraförsäkringen
individanpassades. Här når alltså statsindividualismen sin gräns i Sverige. Resultatet blev, och är än idag, att jämställdhet i Sverige i mångt och mycket har kommit att innebära: yrkesarbete åt kvinnorna, dagis åt barnen. Männen har inte i samma utsträckning som kvinnorna tagit klivet in på motsvarande arena – hemmet - och någon 6-h arbetsdag som från början låg i linje med övriga jämställdhetsreformer, genomfördes aldrig. Författarna skriver: "Om feminister länge strävat efter rätten till traditionellt manliga resurser och privilegier, från likhet inför lagen och rösträtt till rätt till arbete, tycktes männen mindre angelägna att erövra rätten till jämställdhet på kvinnliga arenor/.../ Istället för att utmana dessa starka krafter valde man att låta daghemmen utgöra en buffertzon. Kvinnorna kunde dra sig tillbaka från vårdandet utan att männen behövde ge upp sin ställning på arbetsmarknaden" 12
Författaren och debattören Nina Björk har, bland annat i Lyckliga i alla sina dagar, tittat närmare på den denna värdeförskjutning mot traditionellt "manliga"värden och är minst sagt bekymrad. Björk tittar dock inte bara på Sverige, hon tittar på hela den kapitalistiska världsordningen. På varufieringen av människor och känslor. På hur mätta människor i konsumtionens tidsålder måste hållas ständigt hungriga. På hur vi ska marknadsföra och sälja oss själva på bekostnad av uppriktighet mot oss själva och andra. På bekostnad av "omoderna" begrepp som sanning, kärlek och gemenskap. Hon tittar på vad som händer med oss människor när vi lever i ett samhälle byggt på konkurrens. Hur vi internaliserar de yttre ramarna till att bli inre. Hur denna yttre ordning till slut blir så omfattande att vi översätter dess system till vårt, till våra nära relationer... Björk skriver att"...vi står alldeles nakna och oförmögna att ta emot det slags liv som är relationer, familj och barn. Det är som om vi inte förmår sträcka ut våra händer och ge som man ger i just denna form av liv. För vi vill inte ge utan få – och det vi vill få är inte det som relationer, familj och barn kan ge. Framförallt gäller det barn. Det är som om vi inte riktigt kan ta emot det som barn kan ge oss – för vi saknar redskapen för att vilja ha just det. Det är som om vi söker samma sorts belöningar i familjelivet som vi gör i arbetslivet" 13.
Slutdiskussion Det finns en röd tråd som går igen hos flera kritiker av Sveriges familjepolitik i allmänhet och hur vi tillgodoser barns behov i synnerhet. Den tråden handlar om att vi lever i ett samhälle där traditionellt manliga värden såsom makt, oberoende, pengar, och arbete utanför hemmet har fått ensamrätt som eftersträvansvärda mål i jämställdhets Sverige, medan de traditionellt obetalda kvinnliga värdena såsom omsorg, beroende och närhet i relationer fått stå tillbaka och förpassats som omodernt och bakåtsträvande. Eller annorlunda uttryckt, där kapitalism, produktivitet och tävlingsanda har fått genomsyra allt mer även av våra mänskliga relationer på bekostnad av värden som kärlek, empati och villkorslöst omhändertagande.
För att vi till fullo ska hinna med och uppfylla våra medborgerliga plikter som konsumenter och för att vi ska få uppleva den individuella friheten och oberoendet vi har bytt till oss genom pakten med staten, så måste även små barn börja förskola, tidigt. I den allmänna diskursen heter det att även små barn ska socialiseras och att språkutvecklingen gynnas av tidig förskolestart. Socialdemokratiska ungdomsförbundet driver, bland annat med hänvisning till ovanstående aspekter, frågan om obligatorisk förkola från 1 års ålder!
Vi måste fråga oss – på riktigt - är detta bra? Hos de flesta av ovanstående författare och debattörer finner vi en övertygelse och förhoppning om att vi innerst inne har kunskapen och visdomen att
göra de "kloka" valen. När vi förstår hur en kultur påverkar oss kan vi frigöra oss från dess grepp, påminner Berggren Trägårdh.
Inte sällan är det dock först i livets slutskede som de stora insikterna faller på plats hos oss människor. Inte sällan får vi höra om människor som på sin dödsbädd önskar att de skulle ha spenderat mer tid med nära och kära, framförallt med barnen. Sällan eller aldrig får vi höra om någon som på sin dödsbädd önskat att de skulle ha jobbat mer, konsumerat mer eller byggt ett större hus. Nina Björk avslutar sitt näst sista kapitel med att i en närmast andlig slutledning konstatera att "om vi inte hade en åtminstone förspråklig erfarenhet av en omsorgsgivande människa skulle vi inte ha talat i överhuvudtaget. För vi skulle inte ha existerat". Jag frågar dig och mig - är det denna förspråkliga erfarenhet vi i livets slutskede återvänder till? Kan vi i så fall finna den tidigare?
Referenser:
Bergren, Hans & Trägårdh, Lars. 2012, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Falun, Norstedts
Björk, Nina. 2012, Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde, Falun, Wahlström & Widstrand
Myrdal, Alva & Gunnar. 1997, Kris i befolkningsfrågan, Nya Doxa
Nordin, Svante. 2011. Varför idéhistoria, Lund, Studentlitteratur AB
Sörlie Ekström, C. Hur mår egentligen våra barn, E-boksproduktion:ElibAB 2012, anomaR förlag AB
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11268 http://www.aftonbladet.se/debatt/article14794301.ab
som ifrågasätter vår brist på valmöjlighet i omhändertagandet av våra barn, vårt fokus i organiseringen av förskolan samt huruvida tidig förskolestart verkligen är tryggt för barnens hälsa och utveckling.