December 2006
Svenska
föräldrar har mer pengar än tid
–
Varför är det inga barn med och handlar? frågar min sjuåriga dotter när
vi gör vår sedvanliga veckohandling en lördag förmiddag.
Min
dotter och jag har veckohandlat praktiskt taget varje lördag sedan hon
var drygt ett år gammal. Men våra diskussioner har naturligtvis
utvecklats oerhört under tiden. Nu börjar hon visa ett verkligt intresse
för att förstå sin omvärld.
Vårt
veckoinköp är ett stort projekt. Vi äter de flesta målen hemma och ett
antal olika matallergier ska hanteras. Vi fyller utan vidare bilens stora
bagageutrymme. Vi kör ca tre mil för att komma till de två butiker vi
handlar i för att hålla kostnaden nere. Projektet tar ofta hela lördagsförmiddagen.
Många
fascinerande spörsmål kommer upp när min dotter och jag gör familjens
veckoinköp. Nu frågar min dotter varför inga barn är med och handlar.
Visst är det barn med och handlar ibland, tänker jag samtidigt som jag förstår
vad hon menar. Det är rätt sällsynt i den första butiken som vi
handlar i – det i den hon ställer frågan.
Innan
jag hunnit tänka så svarar jag min dotter: ”Därför att föräldrar i
Sverige har mer pengar än tid”. Mitt undermedvetna har uppfunnit ett
svar baserat på några inre bilder som snabbt passerat genom mitt sinne,
detta långt innan mitt intellekt hunnit börja bearbeta frågan.
Min
dotter äter sin banan som hon får varje gång som mellanmål i den första
butiken. Jag försöker analysera min egen utsaga och samtidigt förklara
för min dotter: ”Du förstår att i Sverige är det många familjer som
har väldigt lite tid därför att de måste jobba så mycket. Fast många
tjänar förstås mer pengar än vi gör. Därför hinner de kanske inte
handla i mer än en affär och då väljer de inte den här billiga affären
som ligger så långt avsides. Istället går de till en stor affär i ett
köpcentrum där det finns många olika affärer och så köper de allt där.
De behöver inte heller handla lika mycket som vi därför att de inte äter
lika många mål hemma som vi.” Jag inser att min förklaring har sina
brister men den får duga för ögonblicket. Min dotter lyssnar,
sammanfattar och frågor lite till. Sedan lämnar vi ämnet.
Sedan
en tid tillbaka ingår inte bara inköpen i lördagsförmiddagsprojektet
utan även min dotters lektioner i jazzbalett som i tid ligger så nära
att vi inte hinner hem emellan. Med lunchmatsäck och tre stadiga kylväskor
klarar vi även detta. På vägen till ”jazzen” hinner jag fundera
ytterligare: ”Varför har svenska föräldrar ofta mer pengar än
tid?” Jo, därför att tiden i princip är belagd med en straffskatt på
50-90% genom det svenska skattesystemet. Resultatet blir att människor köper
varor istället för tid eller tjänster. En uppmuntran till materiell
konsumtion och en avrådan från tid för relationer. Allt iscensatt av
den politiska vänster jag själv en gång tillhörde. De sade sig vara
motståndare till kapitalism och påstår sig numera vilja skapa ett
ekologiskt hållbart samhälle. Men ett ekologiskt hållbart samhälle är
omöjligt utan ett emotionellt hållbart samhälle. Ett emotionellt hållbart
samhälle fodrar tid för att upprätthålla goda nära relationer.
Relationer kräver tid – något som i Sverige – som sagt – är
straffbeskattat.
I
våra arbeten producerar vi mer och mer, ”självständigt” och
”oberoende” av varandra. De problem med stress och sjukdom som detta
skapar försöker vi lösa med mer produktion och mer konsumtion. Vi har
problem med ungas hälsa, vuxnas hälsa, äldre människors livskvalitet
och med materiell överproduktion. Men vi fortsätter att straffbeskatta människors
tid med varandra därför att vi är rädda att det ska skapa
”beroenden” av varandra. Men istället skapas ju beroende av
materiella ting. Med mer tid för nära relationer kan vi minska på överkonsumtionen
och öka hälsan och välbefinnandet.
När
jazzbaletten är slut så pratar min dotter med en jämnårig flicka i sin
grupp. Flickan är avundsjuk på min dotter som har en pappa som sitter
och väntar på henne under lektionen (det är inte synd om mig, jag använder
tiden till att läsa). Flickans föräldrar har ännu inte kommit, hon måste
vänta en stund. Min dotter, lyckligt omedveten om många svenska
familjers verklighet, säger käckt: ”Jag tycker du ska be din mamma att
hon stannar och väntar på dig om du vill att hon gör det.”
Vid
det här laget börjar dagens upplevelser formas till denna artikel och
material till artikeln skulle fortsätta komma.
När
vi kommit hem på den tidiga eftermiddagen så kommer en granne förbi och
undrar om vi vill ha en cykel till vår dotter. Deras barn har vuxit ur
cykeln. Men det har blivit så svårt att sälja begagnat, berättar de.
Varför är det svårt att sälja en begagnad cykel i utmärkt skick?
Svaret ekar inom mig: ”Därför att svenska familjer har mer pengar än
tid.” Det går snabbare att köpa en ny cykel (tillverkad till låg
kostnad i Asien) i köpcentret än att flänga runt och titta på
begagnade. Självständiga, solidariska och socialistiska så sliter och
slänger vi – därför att vi har mer pengar än tid. Du sköna, nya värld.
Men min dotter är överlycklig över att ha fått en större cykel.
Jonas Himmelstrand
Jonas Himmelstrand