Det här med att vara hemmaförälder

Det här med att vara hemmaförälder.
Det är inget som alltid varit en självklarhet. Absolut inte.
För 15 år sedan fick jag och min man en son.
Mitt första barn. Jag var så stolt. Så kär. Så ny.
När han var dryga året så skulle han in på förskola. Så var det. Det sa alla.
Det var så en skulle göra.
Jag tänkte inte själv. Det fanns inget annat än förskola. Det var ingen som sa att en kunde vara hemma. Jag tänkte inte.
Som förstagångsmamma ville jag göra allt rätt. Enligt boken lixom.
Vad det var trodde jag alla andra visste bättre än jag själv.
Så. Vi satte honom på förskola.
Han skrek. Skrek. Skrek. Skrek.
Jag grät. Grät. Grät. Grät.
”Det går över.” ”När du sagt hejdå så måste du gå. Visa dig inte osäker!”
Men jag var osäker. Det kändes så FEL. Ända in i benmärgen.
Jag minns att jag tänkte att det kan inte vara normalt att strunta i sina instinkter.
Instinkter som alla människor har medfött!
Att ha sitt barn nära. Skydda. Att skydda från smärta och lidande. Av alla slag.
Jag gick från förskolan och vinkade till ett förvridet förtvivlat litet ansikte i fönstret.
Det var så fel. Det gjorde så ont.
Men jag vågade inte ta beslutet själv.
Jag gick till Bvc. Där var det en dam som sa ”kan du ha han hemma. Så avsluta inskolningen då. Kan jag tycka.”
De orden tog jag vara på. Och jag gick direkt och hämtade min hysteriska lilla pojke där han satt på samlingen i en pöl av sina egna tårar.
Sen gick vi hem.
Jag höll hårt hans kalla lilla hand i min.
Hela vägen hem skuttade han glatt bredvid mig och jag viskade genom mina tårar ”förlåt” ”förlåt” ”förlåt”.
Jag kände mig sämst sämst sämst i hela världen.
Ett halvår senare var det dags för ny inskolning på ny förskola.
För det var så en skulle göra.
Och vi var med. Ända tills han kände sig trygg och säker.
Vi var med väldigt länge. Inskolningen tog lång lång tid. Och det fick den göra.
Två år efter sonen föddes kom en liten flicka.
En tjej med full fart och en pysselådra och påhittighet som var fantastisk!
När hon var ett år så skulle hon börja förskola.
För det var så en skulle göra.
Och det gick jättebra. Hon trivdes i det rutinbundna och där allt var samma lika.
Både hon och hennes bror gick fem timmar om dagen. Varje dag.
Jag tänkte att det var bara jag som var tom. Det var bara för mig det kändes fel.
De behövde förskola. Det sa alla.
Det var ju så en skulle göra.
Flera år senare. För fyra år sen nu.
När mitt och min mans tredje barn kom till världen.
Då var jag säker.
Jag hade landat i mitt föräldraskap.
Mina barn hade visat det rätta. Jag var lite för trög själv för att förstå.
Nu följde jag mitt hjärta. Min magkänsla.
Kändes det inte bra så gjorde jag det inte.
Jag brydde mig inte om vad andra gjorde.
Jag brydde mig inte om hur en skulle göra.
Jag gjorde på mitt sätt.
För det här är mitt liv. Som ska levas av mig.
Förskola var inget alternativ.
Och känslan var än mer ingrodd då vårt fjärde barn föddes två år senare.
Jag vill ge mina barn allt.
Jag vill ge dem en trygg grund att stå på.
Jag vill lyssna på dem.
Jag vill vara med dem.
Jag vill visa dem livet!
Jag tog dem till livet. Till mitt liv.
Jag ska visa dem hur det kan levas.
Det är jag och dem. Vi tillbringar våra dagar med att fodra djur. Ströa åt grisar och plocka ägg hos hönsen. Kratta åt kaninerna och plocka nypon till papegojorna. Rasta hundar och mata katter.
Vi handlar. Bakar. Städar. Tvättar. Hämtar posten. Ritar och målar och räknar kattsvansar. Går på kyrkis och träffar vänner.
Fikar och leker. Går i skogen och bara är.
Och lever.
I den enkla komplicerade vardagens fantastiska glans.
Jag kan vara där och trösta och hjälpa upp. Visa och berätta. Läsa böcker och fantisera.
Vi kan ligga i en lövhög och titta på moln och flygplansspår. Hur länge vi vill.
För vi har inte bråttom någonstans.
Vi stressar inte. Vi tar dagen som den kommer.
Med rutiner. Scheman. Och balans.
Mina barn har lärt mig det viktigaste i världen.
Allt behöver inte vara svart eller vitt. Det kan vara skärt och gredelint och regnbågens alla färger. En behöver inte gå på vägen. Eller på stigen. En kan gå bredvid. Eller var en vill.
En kan göra precis vad en vill!
Bara det känns rätt i hjärtat.
Så vi är hemma.
Och jag är lyckligast i världen.
Och när jag nu hör ”för så ska en göra” så måste jag ställa motfrågan ”varför?”.
Om svaret då är ”för så har en alltid gjort” så vill jag att en ska lyssna på sitt hjärta och fråga ”är det verkligen så jag vill göra?”
För alla har ett val.
Ett val att leva det här livet som en vill.
För. Livet är nu. Nästa andetag är det första på resten av mitt liv.
Och bara jag kan forma det till hur jag vill ha det.
Jag vill inte ångra något sen när jag ser tillbaka på mitt liv.
Jag vill ge mig och mina barn allt.
Allt som bara är möjligt.
Så jag går på känsla.
Vi är hemma så länge vi vill och kan och får.
Vi sover tillsammans. Vi är nära. Vi låter andra ”vinna” över oss. Och vi säger aldrig ”trots” utan kramar om och försöker förstå.
Vi har alla färger och former och kläder. Vi vet att en viss färg inte tillhör ett visst kön.
Vi har napp och blöja och nappflaska så länge vi vill och behöver. I vissa fall kortare och i andra fall långt längre än vad som står i böckerna. Vi vet att det kommer när de är redo. Ingen tonåring kommer ha nappflaska.
Jag vet att inget litet barn behöver förskola.
De behöver sina föräldrar. De behöver närhet och trygghet.
Vi stressar inte. Eller pressar.
Och jag vet att ingen tar skada av det. Oavsett vad alla kan tycka och tänka och säga.
Tvärtom.
För vi vinner tillsammans. För vi är en familj.
Alla familjer har olika förutsättningar.
Men alla har ett val.
Och jag är övertygad om att alla kan välja det bästa för just dem och deras familj.
Om en bara tänker efter.
Ser utanför ramar och normer.
Det går att vända och vrida. Pyssla och få ihop.
Sätta barnen främst.
Ingenting är lätt. Såklart.
Men vad är viktigt? På riktigt?
Resan? Bilen? Pengarna på kontot?
Eller att leva, uppleva, genomleva livet tillsammans?
Alla måste välja.
Alla måste få ha rätten att välja vad som är rätt för just ens egen familj.
Och det kan ingen annan göra åt en.

Jessica Kirjavainen