Saxat ur; tidningen Kopp Online
Bortom Bullerbyn
Birgit Kelle
I Tyskland förekommer ingen debatt beträffande familjepolitik eller barnomsorg utan att man hänvisar till de skandinaviska länderna och framför allt till Sverige. Sverige gäller som modell och förebild, i alla förekommande familjefrågor. Samtidigt är det förvånande att inte någon tagit till sig det motstånd och den kritik som ett ökande antal föräldrar och experter ändå för fram emot det egna systemet. Det är inte bara Bullerby idyll i Norden, även om vi tyskar får något beundrande i blicken när vi tänker på Pippi Långstrumps och Emil i Lönnebergas land.
När Madeleine Lidman börjar tala om temat barnomsorg gör hon snabbt slut på dagisromantiken i Sverige. Bloggaren och utgivaren av den svenska nättidningen Hemmaföräldrar gör sedan länge en insats för föräldrar som inte vill ha den favoriserade lösningen med statlig barnomsorg - och som motarbetas av staten då de i förhållande till andra familjer blir ekonomiskt förfördelade.
2005 var hon en av initiativtagarna till ”Föräldraupproret” i Sverige, en sammanslutning av olika organisationer och initiativ, som tillsammans med Kristdemokraterna utformade sina krav. Man kunde då gemensamt överräcka 36 000 namnunderskrifter till Socialdemokraternas dåvarande partiordförande Mona Sahlin med krav på mera rättvisa. Men arbetet är tungt och de svenska medierna är inte särskilt hjälpsamma. ”I det socialdemokratiska lägret finns en mur av tystnad när valfrihet inom barnomsorgen kommer på tal”, säger Lidman och berättar därmed om erfarenheter hon gjort i sitt arbete.Sommaren 2006 antog 135 av 289 kommuner Föräldraupprorets medborgarförslag och stödde kraven från föräldrarna om mer valfrihet inom barnomsorgen. Att kommunerna antog förslaget är inte förvånande eftersom de kommer betydligt billigare undan med barnomsorgsunderstöd i hemmet jämfört med det stelbenta systemets lösning med subventionerade barnomsorgsplatser.
I Sverige infördes redan 1993 ett schablonmässigt vårdnadsbidrag av Kristdemokraterna, som då var i en borgerlig regering. Bara ett år senare togs bidraget bort av den nya socialdemokratiska regeringen. 2008 infördes det igen på grund av proteströrelser i landet och är även denna gång finansierat av kommunerna med 3 000 kronor i månaden. Bidraget är inte beskattat och gäller för barn mellan ett och tre år. Bidraget kan minskas om barnet lämnas på dagis helt eller på deltid.
Valfriheten mellan barnomsorg i hemmet och statlig omsorg är visserligen betydligt bättre i Sverige än i Tyskland men det finns också en orättvisa i systemet, till exempel i den orättvisa beskattningen. Man har särbeskattning för de hushåll som lever på en lön. ”Det gör det näst intill omöjligt att välja fritt för de allra flesta.” säger Lidman. När man vill välja annorlunda än standardlösningen med två förvärvsarbetandes och omsorg av barnen på dagis från första levnadsåret, så blir man betydligt hårdare beskattad.
Det uppstår också osäkerhet och orättvisor genom att kommunerna själva bestämmer om de ska erbjuda vårdnadsbidrag eller inte. Det tillkommer även starka regionala skillnader efter politisk färg och efter hemortens ekonomi.
”Ett liv i Matrix” kallar Madeleine Lidman det svenska systemet och anspelar på en hollywoodfilm i vilken människor lever förutbestämda låtsasliv där de tror att de är lyckliga. Men det verkar som om det enda viktiga i Sverige är att betala skatt och de som motsätter sig detta anses strunta i sin plikt som skattebetalare.
Lidman kämpar tillsammans med tusentals föräldrar för att uppnå föräldraupprorets manifest för ett fritt utformat familjeliv – också i Sverige. De sammanslagna föreningarna åberopar FN:s barnkonvention i sitt manifest. Där heter det: ”Familjen är den grundläggande enheten i samhället, och den naturliga miljön särskilt när det gäller barnens utveckling.”
Genom att Sverige har undertecknat konventionen har man förbundit sig att ge familjen det nödvändiga skydd och stöd så att de helt och fullt kan ägna sig åt ansvaret gentemot samhället.
Det är inte bara svårt för en av föräldrarna att stanna hemma med barnen men staten i Sverige blandar sig också i vem av mamman och pappan som ska stanna hemma och hur länge. Samtidigt som (åter-) införandet av vårdnadsbidraget 2008 infördes också den så kallade jämställdhetsbonusen. Föräldrarna får en bonus på 3 000 kronor i månaden om de delar upp ledigheten jämnt mellan sig.
Familjer där bara mamman eller bara pappan tar föräldraledigt får inte denna skattebonus. ”Vi vill, att det ses som en självklarhet att också pappan ska kunna stanna hemma, men vem som så småningom stannar hemma, ska varje familj själv bestämma över och det ska inte bestämmas uppifrån”, heter det i föräldraupprorets kravlista.
Så heter det på pappret och det är ju som bekant det som gäller. I realiteten springer tyvärr inga små Emil från Lönneberga idag ännu fria genom somriga fält i Sverige. Över 70 procent av barnen är på förskola från ett års ålder och svenskarna tycker inte att det är så fantastiskt att lämna ifrån sig sina barn så tidigt men ekonomin tillåter oftast inget annat.
Översättning: Birgitta Stark Glöckner