Barn bör börja förskola tidigast vid tre års ålder
Ur boken Tid för barn av Per Kågeson (2005) – en forskningssammanställning:
Regeringen framhåller i olika sammanhang betydelsen av FN:s barnkonvention. Men det unika med barnkonventionen är att den anger att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.
Låt oss göra tankeexperimentet att tillämpa barnkonventionen på frågan om tidpunkten för barnens förskoledebut, en möjlighet som troligen aldrig föresvävat den svenska regeringen. Då kan man å ena sidan konstatera att även små barn har behov av att träffa andra barn. Det är till exempel inte ovanligt att en tvååring har en bästis. Men av detta följer knappast att ett- och tvååringar har behov av att träffa 15-20 jämnåriga kamrater i 6-10 timmar per dag. Snarare leder principen om barnets bästa till öppna förskolor där små barn kan träffa andra barn under trygga former en eller några timmar per dag. Alltså är heldagsförskola för ett- och tvååringar tillkommen av något annat skäl än barnens bästa!
Barnkonventionen understryker att det är barnets bästa som ska stå i centrum. Den talar alltså om barn som individer snarare än som kollektiv. Det innebär ett erkännande av att även små barn kan ha skilda förutsättningar och behov. Beträffande tidpunkten för förskoledebuten är det till exempel uppenbart att en tidig start innebär särskilt stora problem för infektionskänsliga barn, barn som fötts för tidigt och barn som ännu inte hunnit utveckla en trygg anknytning till sina föräldrar. En rimlig tolkning av konventionen blir att samhället så långt möjligt bör ge föräldrarna frihet att välja omvårdnadsform.
Tid att utveckla immunförsvaret
Enligt den medicinska expertisen är barnens immunförsvar som sämst mellan ett och tre års ålder, det vill säga under den period då det medfödda skyddet börjat avklinga och det egna immunförsvaret fortfarande är svagt. Barnrapporten från Stockholms läns landsting (1998) visar att barn i åldern 1–2 år i genomsnitt är förkylda 50 dagar per år. Fyraåringar är bara förkylda hälften så många dagar. Risken för öroninflammation är störst mellan 6 och 18 månaders ålder men fortsätter att vara hög upp till fyra års ålder.
Det finns många belägg för att frekvensen av infektionssjukdomar är högre hos förskolebarn än hos hemmabarn. Skillnaden är enligt Barnrapporten stor upp till cirka tre års ålder. Detta bekräftas av en studie utförd vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus i Göteborg. Förskolebarnen i undersökningen var förkylda 8–12 gånger per år, hemmabarnen 2–4 gånger. Barn i pedagogisk omsorg (hos dagbarnvårdare) hamnade ungefär mitt emellan. Enligt en nyligen utförd studie av 800 småbarnsfamiljer i tre landsting var förskolebarnen sjuka en av tre dagar, men bara hemma under en fjärdedel av sjukdomstiden.
En finsk studie visar att vätska i mellanörat är tre gånger vanligare hos förskolebarn än hos övriga barn. Barnen drabbas även av fler mag- och tarminfektioner under de första åren. Forskning utförd vid Lunds Universitet på barn som till följd av återkommande öroninflammationer drabbats av vätska i mellanörat under längre perioder visar att flertalet av dem sju år senare fortfarande hade besvär med tryckförändringar vid flygning och dykning. De hörde också sämre än förväntat.
Barnomsorg i grupp utgör alltså en riskfaktor. Detta bekräftas också av att frekvensen av infektionssjukdomar ökade bland förskolebarnen under 1960- och 70-talen, men inte hos skolbarnen. Enligt Barnrapporten orsakades ökningen troligen av att allt fler barn tillbringade dagarna i förskola eller i pedagogisk omsorg (hos dagmammor). Enligt en studie från socialstyrelsen bidrog förlängningen av föräldraledigheten under 1980-talet till en avsevärd minskning av infektionssjukligheten hos daghemsbarn under denna tid. Efter tre års ålder medför enligt Barnrapporten, vistelse på dagis inte längre någon ökad sjuklighet vid jämförelse med hemmabarn (ref. till 2 referenser).
Tid för anknytning till mamma och pappa
Enligt Barnrapporten visar en svensk studie att 38 procent av de studerade barnen vid 15 månader hade varierande grad av osäker anknytning till sin mamma. Sådana barn är sannolikt inte mogna för förskola.
Lieberman (1997) menar att separationsångesten hos många barn når sin kulmen vid 12–18 månaders ålder. Barnen har betydligt lättare att skiljas från modern vid 30 månader. Cullberg (1996) instämmer: ”Många barn placeras på dagis mitt under den fas där vi vet att barnet är som mest känsligt för skilsmässa och där behovet av trygghet är som störst.”
Hårsman följde under 1970-talet ett antal barn som började på dagis när de var kring åtta månader gamla. Hon observerade att barnen reagerade kraftigt på den nya miljön och att anpassningen tog formen av ett slags sorgearbete. Därtill hejdades barnen i sin språkliga utveckling. Efter två månader började dagisbarnen återhämta sig och efter fem månader kunde hon inte längre finna några skillnader mellan dem och en grupp av jämnåriga som förblev hemmabarn. Hon fann dock stora individuella skillnader i barnens anpassning. För en del gick det förhållandevis lätt, medan andra hade bestående svårigheter även efter fem månader.
Hårsmans iakttagelser har fått en sentida bekräftelse i en studie på 70 tyska barn där forskarna mätt halten av stresshormonet cortisol före och efter dagisdebuten. Under de första veckorna på dagis fördubblades halten och den var fem månader senare fortfarande något förhöjd.
Stress- och traumaforskningen har visat att en rubbad hormonbalans till följd av störningar under graviditeten ökar det blivande barnets sårbarhet under resten av livet. Nu visar studier av djur att även mammornas sätt att ta hand om sina ungar under den första tiden efter födelsen har djupgående effekter på nästan alla fysiologiska funktioner och stor betydelse för ungarnas möjligheter att hålla sig friska. En grupp forskare vid McGill University i Montreal har i försök visat att stressade djur lägger mindre tid på att slicka, klappa och putsa sina ungar. Ju mindre omvårdnad under tiden närmast födelsen, desto sjukligare blir ungarna. För möss- och råttungar visar försöken att de första veckorna är mest kritiska, för ekorrapor de första månaderna. Det antyder att känsligheten är stor till dess ungarna påbörjat sin frigörelse från mamman. Om resultaten kan överföras på människan torde det för människobarn innebära att känsligheten i detta avseende är mycket stor åtminstone under de första 3–4 åren.
Det mest uppseendeväckande med resultaten från den kanadensiska studien är att honornas sätt att ta hand om sin avkomma under den första tiden också avsätter spår i ungarnas arvsmassa. Kopieringen av arvsmassan i cellerna påverkas av hur mammorna tar hand om sina ungar. Det betyder att goda anlag fortplantas i större utsträckning om ungarna får en god omvårdnad och att sämre anlag får större utrymme vid vanvård. Dessa förändringar kunde forskarna också se hos barnbarnen, alltså i tredje generationen. Att generna inte bara formas av det biologiska arvet utan också påverkas av miljön bekräftas av en nyligen utförd studie på enäggstvillingar som visar sig successivt utveckla skillnader i genetisk aktivitet trots att de fötts med identisk arvsmassa.
Tatjana Sivik, docent i psykosomatisk medicin, menar i Forskning & Framsteg (7/00) att resultaten från den nyss nämnda kanadensiska studien och annan molekylärbiologisk och experimentell neurovetenskaplig forskning stödjer den psykoanalytiska teorin att relationen mellan mor och barn är avgörande för människans fortsatta utveckling. Hennes slutsats blir att om mamman under graviditeten, amningsperioden och småbarnsstadiet kan känna tillit, lugn, kärlek och välbehag så ger det hennes barn goda förutsättningar att också bli lugna, harmoniska, sociala och kärleksfulla individer. Denna slutsats stämmer med resultaten av en studie som, enligt Barnrapporten, visar att föräldrar som själva har trygga anknytningsmönster har 3–4 gånger större sannolikhet än andra föräldrar att få ett barn som också utvecklar ett tryggt anknytningsmönster.
Vilken är rätt tidpunkt att börja i förskola?
Som framgått ovan är skillnaden mellan förskolebarns och hemmabarns sjuklighet liten efter cirka tre års ålder. Beträffande frigörelsen från föräldrarna kan man notera att barnet vid två till tre års ålder börjar förstå andra människors känslor och avsikter. Det har nu utvecklat en förmåga att själv inleda ett socialt samspel med andra. Pramling (1993) säger att barnen vid 17–24 månader blir medvetna om sin egen person. Under första halvan av tredje året lär de sig att hantera rädsla med stöd av vuxna i deras omgivning. Vid två till tre års ålder har barnet utvecklat en självuppfattning och kan skilja på ont och gott. Vid tre års ålder har de flesta barn en god språkförståelse och kan själva ge uttryck för tankar, känslor och frågor. De är i allmänhet torra och har lämnat spädbarnstidens blöjberoende bakom sig. Mycket talar således för att treårsåldern är en lämplig tid att börja i förskolan förutsatt att miljön är bra och dagarna inte blir för långa.
Det finns förstås en individuell variation i barns sociala och känslomässiga utveckling. Man kan av den vetenskapliga litteraturen nog ändå dra slutsatsen, att det är först från cirka tre års ålder som alla barn hunnit få den självuppfattning som behövs för att de i trygghet och utan större problem ska kunna utvidga bekantskapskretsen av vuxna. Min slutsats i boken Tid för Barn blir därför att samhället åtminstone till dess barnet fyller tre bör erbjuda föräldrarna omsorgsalternativ som svarar mot det enskilda barnets behov och som medger möjlighet till vård i hemmet.
Per Kågeson
Författare till boken Tid för barn
Läs också: