När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar

Den som vill diskutera stora barngrupper, få personal, ökningen av icke-lindriga skador i förskolan, ökningen i inköp till förskolorna av manualbaserade program (som ska dressera bort barnens bristande empati, sociala oförmåga, narcissism, eller utagerande beteenden) – gör bäst i att inte säga eller skriva dagis. Inte i en enda mening får ordet DAGIS slinka igenom. Ämnet må vara hur allvarligt som helst. Du kan precis ha lagt upp en bild på Facebook med en liten som har bitmärken över hela ryggen, där personalen inte märkt vad som hänt och en chockad förälder upptäckt det hela hemma. Men skriver du dagis så kommer resten av diskussionen att handla om att det heter förskola och inte dagis trots att det skett en allvarlig olycka.

Jag kan absolut förstå tanken med att den som gått en utbildning i tre- och ett halvt år har rätt att känna sig stolt över sin utbildning. Men varför denna extrema kränkthet när någon säger dagis. Jag är medveten om att det är en förkortning av daghem och att det var så det hette innan Läroplanen infördes. Läroplanen som gjorde dagis till skola och ettåringen till ”en elev i det livslånga lärandet”.

Men var verkligen dagis så mycket sämre än dagens förskola, så att det berättigar till att alla diskussioner totalt tappar fokus? Ska vi vara ärliga så vet vi ju inte om förskolan är bättre än dagis. För det är ingen som utvärderat vilken effekt förskolan i Sverige har på barn, under de senaste 40 åren – och inte heller har någon jämfört barn som gått på dagis med barn som gått i förskola. Så vad säger att förskola är bättre för barn än dagis?

Dagis var en verksamhet där lokalerna var mer hemlika, mysiga och ombonade. Leken var det centrala. Barngrupperna var mindre, personalen fler. Omsorgsbehovet var mer betonat och barnen hade en famn att krypa upp i. Med mindre barngrupper och mer personal fanns det också bättre utrymme att hålla koll på barnen och minimera skador. Mer personal gjorde också att personalen hade mer tid att vägleda barnen och hjälpa dem med det sociala samspelet.

Många barn hade också kortare dagar, vilket gjorde att de barn som måste vara där för att föräldrarna jobbade långa dagar, fick lugna stunder med personalen där de kunde tanka lite närhet, värme och få en chans att stressa ner lite. Färre barn gjorde att det inte var lika bullerstört, barnen hade också en möjlighet att dra sig undan för att få lite lugn och ro. Det fanns mer tid för tröst, långa inskolningar och att se varje barn.

Mindre barngrupper gjorde att barnen fick komma utanför förskolegårdens höga stängsel för att tillbringa tid ute i det verkliga livet där allt händer. Mindre dokumentation gjorde att fokus hamnade på barnen och personalgruppen fanns med barnen – de satt inte och dokumenterade, sammanställde och följde upp skolverksamheten i ett annat rum.

Idag tillhör förskolepersonalen Sveriges sjukaste yrkeskår. Jag vet inte hur det var när det var dagisverksamhet. Många små barn tätt sprider naturligtvis smittor, men idag verkar den psykiska ohälsan och de orimliga kraven vara ett mycket större problem. Ständigt sjuk personal ökar andelen vuxna som barnen hela tiden måste möta, vilket ökar deras stress och otrygghet.

Och nej personalen var inte alltid lika välutbildad när det hette dagis, men det fanns ju förskollärare och barnskötare med kunskap om barns behov. Det var inte som idag när målet är att alla ska ha förskollärarutbildning. Ett mål som ändå aldrig kommer att uppnås då så många lämnar yrket. Tittar man lite på skolresultaten i det här landet – så var de faktiskt bättre när barnen gick på dagis. Att göra dagis till skola från ett års ålder innebar alltfler barn i verksamheten och barn som börjar allt tidigare – något som snarare verkar ha fått skolresultaten att sjunka.

I juli 2022 lägger socialdemokraterna fram sitt förslag om att tvångsinskriva alla tvååringar i förskolan, även de som har en väl fungerande verksamhet i pedagogisk omsorg, eller där föräldrar gjort ett aktivt val att ha hemmaomsorg. Orsaken sägs vara att barn till nyanlända ska lära sig svenska. Men om man tycker det är viktigt, så skulle ju riktad verksamhet på öppna förskolan vara ett utmärkt alternativ. Då kan barn till nyanlända lära sig svenska tillsammans med en förälder. Det här förslaget blir extra konstigt med tanke på att över 300 förskolor i landet helt saknar förskollärare. De har inte ens en förskollärare på distans som leder arbetet, utan verksamheten drivs runt av outbildad personal och barnskötare. Många förskolor har också personal som pratar dålig svenska, eller som inte pratar svenska alls eller barnens modersmål. Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut att det inte kommer att ge det resultat man säger sig vilja uppnå.

Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken och förskolans villkor kommer aldrig att bli bättre förrän vi tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken och börjar titta rent generellt på vad små barn BEHÖVER för att må bra. Den kunskapen är så viktig, både för hur förskolan utformas, men också för vilka barnomsorgsalternativ som behövs för att ge ALLA barn en chans att må bra och utvecklas bra under de första viktiga åren i livet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Förskollärare: Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Politiska beslut som lett fram till dagens kris i förskolan

Tusentals barn skadad i den svenska förskolan

Manualbaserade program för att få bort beteendestörningar hos förskolebarn

Biten 15 gånger på förskolan

Sveriges sjukaste yrkeskår

Innan Läroplanen infördes var resultaten ännu bättre

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?