Hur bristande närhet och beröring i förskolan kan ge psykisk ohälsa
Vi vet från forskning att små barn behöver trygg anknytning, närhet (beröring), kärlek, god omsorg och socialt samspel med en vuxen för att utvecklas optimalt. Det många däremot inte vet eller räknar ut själva är att förskolan har svårt att erbjuda dessa bitar med tanke på dagens stora barngrupper med få personal.
Enligt forskning kan inte vad vi äter (näring) eller utbildning ersätta kärleksfull närhet (beröring) under de tidiga åren. Närhet (beröring) är ett grundläggande mänskligt behov. Det påverkar hjärnans utveckling och barnens framtida psykiska mående. Dessa bitar är överordnade och de absolut viktigaste som små barn behöver. Och det är bitar som föräldrar i ett vanligt funktionellt hem erbjuder och som förskolan har svårt att få till. Därför är det kanske inte heller så konstigt att studier visar att förskolebarn lär sig mindre och har fler beteendeproblem.
Studier visar att barn som vistats på barnhem under tidiga år och som gick miste om kärleksfull närhet (beröring) drabbades av högre stressnivåer och ökat negativt socialt beteende senare i livet. Överför vi det till dagens förskolor med få personal och stora barngrupper, samtidigt som vistelsetiderna för barnen är 10–12 timmar per dag, är det inte svårt att se riskerna. Forskning visar också på många risker med långa dagar i förskolan.
”Om du inte rör mig, så dör jag”
För riktigt små barn är brist på beröring så allvarligt att de till och med dör. Ylva Ellneby berättar i sin bok ”Om du inte rör mig så dör jag” (1994) om när hon besökte ett barnhem i Mellanöstern. Hon fick hjälpa till att räkna hur många spädbarn som hade överlevt natten. Barn dog utan någon synbart medicinsk anledning. Trots att de fick tillräckligt med mat kunde de inte behålla vikten. På dödsattesten kunde man ofta läsa ”leukemi”, men i verkligheten handlade det om brist på beröring.
Många förskolebarn idag får inte närhet och beröring. De tvingas istället igenom tuffa inskolningar i förskolan där de trots att de storgråter när föräldern försvinner, inte får närhet, tröst och beröring. Vissa barn sätts i sina barnvagnar och får gråta färdigt, andra sätts framför surfplattor, eller får stå ensamma och gråta ”tills de gråtit färdigt” – tid för beröring och tröst, närhet och kärlek i en tuff och utsatt situation för barnen finns inte. Helt enkelt för att personalen inte hinner med när många små barn skolas in samtidigt, men kanske delvis också för att många inte har kunskap om små barns behov.
Facebook-grupper svämmar över av berättelser om hemska inskolningar
I sociala medier och olika Facebook-grupper berättar föräldrar om hemska inskolningar och mängder med små gråtande barn som inte får tröst och närhet. Ändå uppmanas de att le och bara gå, för att ge barnen signalen är allt är som det ska. Det är ju ofta vid inskolningar som föräldrarna är med och får se hur verksamheten verkligen bedrivs. Förskollärare berättar också i olika Facebook-grupper hur de får höra att de inte ska ringa efter föräldrarna trots att de lovat göra det om barnen är otröstliga. Så många felaktiga råd som personal i förskolor och föräldrar slaviskt följer och så har vi också en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i vårt land.
Föräldrar får felaktiga råd
Föräldrar idag får ofta höra från personal och andra föräldrar ”det kommer att bli bättre” (vilket betyder att barnen så småningom kommer sluta gråta så förtvivlat när de lämnas i förskolan) – men ska det bli bättre på riktigt och inte bara för att barnen ger upp, så måste de få närhet och tröst i en utsatt situation. Barn som tvingas ge upp riskerar att drabbas negativt i sitt framtida psykiska mående. Men vid den tidpunkt symptomen på psykisk ohälsa börjar visa sig har det ofta gått så lång tid att inte någon längre ser sambandet med hur barnen behandlades under sina första år.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet
Läs också:
Vikten av beröring för små barn i förskola
Beröringens betydelse för en hälsosam utveckling hos barnet
Sue Gerhardt – hur känslomässig närhet formar barnets hjärna
Många risker med långa dagar i förskolan
Sluta lura i föräldrar att snabba inskolningar är bra
Förskolebarn lär sig mindre och har fler beteendeproblem
Hur vi tar hand om våra barn sätter avtryck i deras DNA
Jag har vid inskolning upplevt samma sak. Man undrar varför inte samhället reagerar och gör nåt åt saken? Vid min första inskolning andra dagen beordrades, vi mamman och jag, att gå och sätta oss i ett kök i byggnaden under tiden barnen var ute och lekte? De sa att vår son skulle vänta på föräldrarna.
Vi bytte förskola och första dagen såg vi ett stort barn attackera de små barnen. Ingen gjorde nåt förutom vår son som gick i mellan. Andra dagen började med att en ur personalen bryskt lyfter en liten pojke i ena armen och slänger honom över grinden som avgränsar rummen. Vi följer gallskiken till dörren längst ner i korridoren innan den smäller igen. De andra i personalen är helt röda i ansiktena vill inte möta mina ögon.
Vi byter förskola igen. Andra dagen sätter personalen vår son att äta med dem, när jag kommer för att hämta sitter min fru och mamma i ett rum själv medan dom äter flera rum bort. Ändå stod det att vid inskolningen så ska föräldrarna vara med vid matbordet. När vi ska gå säger den manliga personalen att vår son kliar sig i skrevet och att han hänvisade vår son till toaletten 2 gånger för att kissa. Men han är inte kissnödig. Jag säger till den manliga personalen att det kliar väl på snoppen, varvid vi går. Efteråt ringer jag BVC och frågar om kliandet och får höra att små pojkar kan ha för trång förbud och det ibland är svårt att göra rent då bildas bakterier som kliar. För att göra förhuden mer elastigt så låt pojken sitta i ljummet vatten i badkaret innan man försöker dra förhuden bakåt för att tvätta och spola rent. Detta vet då inte en förskolan utan bara undrar varför pojken kliar sig i skrevet? Uppenbart har förskolan ingen kunskap om små barn och där lämnade vi inte vår son igen.
Jag är idag 4 månader senare utan förskola men anmäld till socialen för oro för barnet och i anmälan som gjorts anonymt beskriver soc att jag vandrat mellan flera förskolor och att vår son bara pratar engelska samt ej har ett socialt liv? Vi pratar bara engelska hemma för min fru talar inte svenska. Eftersom det är anonymt så kommer det inte från nån förskola eller myndighet, men det är bara sista förskolan som visste att vi varit på 2 tidigare och det som inträffat där samt huvudmannen som jag anmälde 2a förskolan till som har tillsyn. Dom ringde mig att dom nu har en plan för den pojke som misshandlat småbarnen. Men den personal som misshandlat den lilla pojken blev det tyst om. Jag funderade på att polisanmäla den kvinnan som verkar vara den som bestämmer på avdelningen. Hennes tidigare jobb var som rektor numera är hon nergraderad till pedagog. Man blir fundersam om man kan lita på att lämna sitt barn till främmande människor.
Det är något konstigt det där när föräldrar reagerar över hur det kan vara i vissa (och alltför många förskolor). Om de reagerar och agerar, så blir det soc-anmälan. Personalen kan anmäla för att föräldrar har för lite tid i förskolan (trots att den är frivillig), för att de väljer bort en dålig förskola eller för att de har åsikter om bristerna i verksamheten. Det som kan vara tryggt och bra att veta är att socialen är skyldig att följa upp en anmälan men i alla fall jag känner till så har de avskrivit dessa okynnesanmälningar direkt.
Extra anmärkningsvärt är det också att de går på vanliga sunda föräldrar, samtidigt som många förskolor idag får kritik för att de undviker att ta tag i riktiga och allvarliga frågor som beror på hedersförtryck eller allvarliga brister i hemmet.