Alltfler små barn äter antidepressiva. Kibbutzernas barnhus ger ledtrådar till varför

Att använda barnen som murbräcka för jämställdhet är inte någon ny företeelse utan har redan testats i en lite annorlunda version när Israelerna startade upp sina kibbutzer. Aharon David Gordon var en av de sionistiska pionjärerna i början av förra seklet som predikade jämlikhet och hårt arbete. Han har i alla år betraktats som kibbutzens ledstjärna. Det var 1910 som tio unga män och två kvinnor kom ridande över Jordanfloden och grundade Degania. ”Vi kom för att starta ett självständigt nybygge med hebreiska arbetare på nationellt land, ett kollektivt samhälle utan utsugare eller utsugna”.

Det är synd att vi inte lär oss av historien. För precis som i dag när vi har en familjepolitik som inte utgår från barnen, som inte tar hänsyn till vad barn vill (tillbringa tid med sina föräldrar), eller som tar hänsyn till utvecklingspsykologi och barns behov – så kan vi se att på kibbutzerna i Israel så begick man samma misstag. I Boken Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered, av den israeliske poeten Avraham Balaban så skriver han några rader som många barn även i dag skulle kunna känna igen sig i;

”Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom”.

Resultatet av barnens uppväxt blev förödande. De flesta drabbades av psykisk ohälsa senare i livet, eftersom de inte fick sina behov tillgodosedda.

Hur många barn hämtas inte hem varje dag från förskolan av mammor som arbetar i barnomsorgen?

Känns myten igen? När kvinnor väljer att bli hemmaföräldrar så är det ”fel” om just kvinnor gör detta val. Men om de väljer att arbeta inom barnomsorgen (98 procent som arbetar där är kvinnor) då är det ”rätt” val.

Sedan är propagandan i full gång. ”Bara kvinnor delar föräldraförsäkringen rakt av så kommer de att få lika lön för lika arbete, eller ha samma chanser i arbetslivet som män”. Det bygger på myten att om barnen separerades ännu tidigare från kvinnorna så löser det alla problem med att kvinnor inte får samma livschanser som männen.

Varför kan man inte istället vända på steken och titta på vilka orättvisor den som är hemma drabbas av och justera det? Varför måste attityden vara att barn inte är viktiga – att föräldrar inte är viktiga? Jag tycker att arbetsgivarna och samhället i stort borde ändra inställning och se föräldraskapet som viktigt och utvecklande. Det är en merit att ha tagit hand om sina egna barn. En merit som borde premieras och stå med i en cv när hemmamamman eller hemmapappan är redo att gå ut i arbetslivet igen.

På gräsrotsnivå är människor naturligtvis fullt medvetna om bristerna i politikernas resonemang. De vill välja själva utan pekpinnar. Men politikerna fortsätter att sitta och klura på sina teoretiska skrivbordskonstruktioner för hur vanligt folk ska leva sina liv. Sedan ska deras idéer omsättas och genomdrivas med propaganda och ekonomiska styrmedel så att föräldrar fattar ”rätt” beslut.

När barnen är små kan de inte göra sin röst hörd. De vet inte ens om att det skulle kunna leva på ett annat sätt. Men en dag växer de upp…

För flera år sedan visades filmen ”Solens barn” (”Children of the sun”). Där skildrar dokumentärfilmaren Ran Tal det konsekvent genomförda samhällsexperiment som kibbutzerna var. Det hela startade på 50-talet och pågick ända fram till 80-talet.

Det finns inga exakta likheter med dagens familjepolitik och kibbutzernas familjepolitik men beröringspunkterna är många – barnen ska separeras från föräldrarna för att fostras av utbildade pedagoger på institution. Framförallt så handlar det om ett experiment som, hos oss, startade med en idé som makarna Myrdal hittade på och som sedan flera decennier senare har skruvats till och blivit en livsstil – påtvingad ovanifrån.

Barnen kan inte protestera nu när de är små, men de kan visa genom skrik och gråt vad de känner och vill. Därför är det viktigt att föräldrar får chansen att lyssna till det egna barnet och att de får följa sin ”magkänsla” när de ska tolka vad barnet vill och behöver. Om en förälder känner och vet att en barnomsorgslösning inte är bra för det egna barnet så ska de kunna välja något annat.

För att det ska bli möjligt så måste vi stanna upp och tänka efter. Alla måste inse att det finns stora risker med att fortsätta på den väg som socialdemokraterna tvingade oss att börja gå på och som nu i princip alla partier vill att vi ska fortsätta på – då inte någon protesterar mot de uppsökarenheter som försöker jaga in 100 procent av alla barn i förskolan.

Vi måste ha kvar vår valfrihet och kunna välja fritt mellan förskola, pedagogisk omsorg och hemmaomsorg. Då har vi föräldrar fortfarande kvar våra valmöjligheter och kan ge det viktigaste vi har – barnen – chansen att få en så bra uppväxt som möjligt. Utifrån det egna barnets behov och inte utifrån en kollektivistisk mall som bestämts av politikerna.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Alltfler lågstadiebarn får antidepressiva

Familjepolitiken bär skulden för den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn

En myt avslöjad – att växa upp på kibbutzens barnhus

Lidandet när grundläggande mänskliga behov av kärlek och närhet inte tillgodoses är temat för boken Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered, av den israeliske poeten Avraham Balaban. (Rowman & Littlefield, 176 sidor) Det är en förödande beskrivning av hur han växte upp som ett känsligt barn på kibbutzen Hulda, under en tid då ännu strikt ideologisk principfasthet härskade.
Bakgrunden till Balabans reflektioner är att hans far hade dött och att han själv därför återvänt till Hulda under sorgeveckan. Här mötte han sitt förflutna, genom samvaron med sin mor, sina syskon och gamla vänner som kom för att visa sitt deltagande, och genom att läsa gamla handlingar och se på familjefoton. Genom dessa minnesbilder fick han åter uppleva sitt gamla trauma – den likgiltighet och försummelse han utsatts för.

Barnhuset hade byggts längst bort på kibbutzens område, intill stängslet, och där kunde barnen ligga vakna om natten och höra sjakalerna yla. De visste att nattvakten skulle komma och titta till dem, men bara en gång, vid midnatt. En natt såg de en tusenfoting krypa på golvet och trodde att den var farlig. De hittade på en plan: de samlades alla på en säng och började rytmiskt slå på väggen och ropa ”Abba! Ima!” (Pappa! Mamma!) för att på det sättet väcka en av pojkarnas föräldrar som de visste bodde inom hörhåll. Tre år gamla var de när det här hände.

Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom.

”Äpplena plockade och sorterade han omsorgsfullt, så att de skulle komma fram till Tel Aviv oskadade. Men att röra vid oss, de egna barnen, det var något han inte förstod sig på.”

Något som skiljer denna bok från andra skildringar av en olycklig barndom är att Balaban lägger skulden på ideologier bakom kibbutzrörelsen. I en gammal tidning fann han en artikel av Ozer Huldai, där denne beskrev principerna bakom sin barnuppfostran: ””Föräldrarna ska inte gå in i barnhuset, inte ens om de hör sina egna barn gråta eller skrika… Det finns ingen annan livsform där banden mellan barn och föräldrar blir så starka som i gemensamhetslivet i en kibbutz… I kibbutzen gläds barnet över stunderna då det får vara tillsammans med sina föräldrar, ty då gör dessa allt för att barnet ska vara lyckligt i deras sällskap – under denna tid är det förbjudet att straffa ett barn, även om det skulle begå ett fel, men det gäller endast en enda timme… (Resultatet) är fulländning.”

Balaban läser det här med vrede: ”Den här gamla gulnade tidningen lägger fram det mönster efter vilken mitt eget liv styrdes, utan att jag visste om det… Jag är förstummad: i decennier har denne man med sina snedvridna tankar dominerat hela utbildningssystemet hos oss.”

För Balaban var kibbutzen en illusion, en lögn som syftade till att ge frihet trots att den samtidigt innebar att de mest grundläggande mänskliga behoven inte skulle tillgodoses. Man lät honom inte vara hos sin mamma mer än en stund på kvällen. Mamman som efter att ha gått över från sjukhuset där han hade fötts, genast lämnat över honom till småbarnshuset.

Ännu idag föredrar Balaban att vara ensam, att se krukväxter växa upp, heller än barn. Han har valt att leva i halv exil – han undervisar i modern israelisk litteratur vid University of Florida.

Det är på sitt sätt betecknande att Balaban, vars far visade större ömhet mot träd än mot sina barn, nu använder en botanisk bild för att beskriva denna bestående deformation: kibbutzniks har ”växt upp som plantor som såtts för nära varandra – med krokiga och böjda grenar… Dessa barn har växt upp i barnhusen, likt växtfrön som faller ur en trasig påse och gror, hopträngda, hopvuxna och snedvuxna tillsammans.”

Ingenting kan ge Avraham Balaban hans barndom åter. Men man vill hoppas att det blev en befrielse för honom att skriva denna bok. När den kom ut på hebreiska för fyra år sedan blev läsarna chockade av hans avslöjanden.

Ingen kan ifrågasätta sanningen av det han beskriver, men frågan måste ändå ställas, om man kan utvidga detta till ett fördömande av hela kibbutzgemenskapstanken. Fick en hel generation bestående men? Eller kan man kanske bara konstatera att just denne son till just dessa föräldrar i denna kibbutz vid denna tid blev vanvårdad?

När man läser Balabans skildring kommer man inte ifrån känslan att ett brott har begåtts. Kanske enkel rättvisa kräver att denna livsform, där barn fått svåra skador, nu måste få ett slut. På de flesta kibbutzer bor numera barnen tillsammans med sina föräldrar.

Så när allt är över har livet i den traditionella familjen segrat.

Sarah Halevi

Halevi doktorerade nyligen i neurobiologi vid Hebrew University

Från Jerusalem Posts veckoutgåva, 31 december 2004

Samtliga texter inskickade av Staffan Danell.
Svensk översättning av artikeln: ”En myt – att växa upp på kibbutzens barnhus” – Staffan Danell