Förälder är du hela livet och livet med vuxna barn är fantastiskt

Ibland kan jag tycka att föräldraskapet mest handlar om de första åren. Alla föräldratidningar handlar om små barn och så känns det som barndomen har minimerats till ett år. Sedan skrivs det bara om ”skolstart”. Vilka kläder barnen ska ha i förskolan, vilken förskola du ska välja, hur inskolningen ska gå till och så vidare.

Men sedan då?

Tiden när barnen börjar skolan, tonåren när de ska frigöra sig? Tiden när de är unga vuxna och studerar vidare, reser runt i världen, eller börjar jobba. Tiden när de är vuxna och hittar sina respektive och börjar bygga sin egen familj. Det skrivs det inte så mycket om. Möjligtvis när någon känd person har barn som drabbats av psykisk ohälsa och de skriver böcker tillsammans om just det, men så ser det ju inte ut för alla. Var är alla de mer odramatiska och vardagliga exemplen?

Förälder är du hela livet

Jag minns hur rädd jag var för att småbarnsåren skulle gå för fort, hur jag ville stanna tiden, hålla kvar – eftersom jag inte kunde föreställa mig tiden efter. Vad kommer sedan liksom? De växer upp och försvinner iväg. Vi sitter ensamma kvar. Extra tydligt blev det på somrarna på Gotland när det var dags att åka hem. Både jag och maken kände oss dystra och nedstämda, ännu en underbar sommar till ända och nästa år skulle barnen vara ett år äldre. Ett år närmare att lämna hemmet och oss. Ett liv utan barn, hur skulle det se ut?

Det är något bitterljuvt över att se sina barn utvecklas och växa upp, se dem erövra nya förmågor, bli mer självständiga, följa sina drömmar och formas till alldeles egna individer. Men också en sorg över en tid som aldrig mer kommer tillbaka.

När äldsta var nitton år flyttade blev det till flytt till Skottland för fyra års studier. Hela familjen åkte ner och för att installera vårt äldsta barn. På flyget hem satt jag och maken med tårar i ögonen och höll varandras händer – och vår yngsta satt och himlade med ögonen och tyckte inte vi var riktigt kloka. Vänner och bekanta undrade också lite över problemet. Varför var vi ledsna? Själva såg de med glädje fram emot att barnen skulle lämna hemmet och de skulle få egentid. Vi kände oss som riktiga ufon som tyckte att allt gick så fort.

Livet med äventyrliga barn

Vi har äventyrliga och självständiga barn, så det har bara varit till att vänja sig, men den första separationen var den svåraste. När den första sorgen lagt sig så var det också här jag upptäckte att det finns ett liv efter småbarnsår och tonår – livet med stora barn. Vi fortsatte att vara barnens trygga hamn, för även om de studerade utomlands, reste över hela världen – så kom de hela tiden hem med jämna mellanrum för att fira högtider och för att tanka tid med familjen. Vårt hem fortsatte att vara deras trygg bas.

Kvällar med goda middagar och samtal om livet där vi fick höra om allt de varit med om – blev ett nytt inslag. Livet blev annorlunda men bra på ett helt nytt sätt. När familjens sladdbarn sedan kom till världen, så fick de äldre barnen ännu fler anledningar att komma hem med jämna mellanrum för att träffa sitt syskon.

Fortfarande reser vi alla tillsammans inom och utom Sverige ibland och får vi ihop logistiken så semestrar de stora barnen tillsammans med oss en period på Gotland varje sommar och besöker oss på landet. Familjen växer och eventuella respektive är självklart också alltid välkomna. Vårt hem står alltid öppet.

Den oro jag hade var obefogad och berodde på att jag inte visste vad som väntande bortom småbarnsåren. Men det blev bra – faktiskt alldeles underbart men på ett helt nytt sätt.

Så när du känner oro kära förälder över tiden som går så fort, så kom ihåg att livet är ständig förändring. Har du byggt en nära relation till ditt/dina barn och funnits där (och du behöver inte vara perfekt på något sätt – det har jag verkligen aldrig varit) – så kommer de att finnas kvar i ditt liv och ni kommer fortsätta att skapa fina minnen tillsammans. Livet det livet, det fortsätter som den spännande resa det är och även ditt föräldraskap utvecklas hela tiden. Det är stort att tänka på.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet