Hemmaföräldern: Min livslycka har jag här precis framför mig

Utan allt det här är jag ingenting.

Men visst är den här hemmaföräldern trött ibland. Visst önskar jag ibland att få vara ifred,
tid för mig själv, tänka tankar klart,
få prata med min man, säga klart det vi vill, i vanlig samtalston.
Och höra vad han svarar.
Få sitta och äta, i lugn och ro, utan mat som flyger och någon som skriker och inte behöva fånga husgeråd som flyger i luften.
Dricka en kopp kaffe som inte hinner svalna innan jag druckit klart, lägga någonting någonstans och det får ligga kvar.
Få städa, och bli klar.
Tvätta, tills det inte finns någon tvätt kvar.

Och jag känner mig som en jonglör, som försöker bolla med konflikthantering, vara sjuksköterska, chaufför, tolk, organisatör,
kock, servitris, städerska, tvätterska, ha telefonjour, vara krislösare, problemlösare, domare för millimeterrättvisa och
sakhittare och klämma in att gå på möten, läkarbesök, anhörigstödsträffar, kyrkisbesök och lite sånt där.

Men de gånger när jag är ifred.
Då vet jag inte vad jag ska göra av mig själv, jag blir rastlös och enormt trött på samma gång.
De där fantastiska människorna håller mig igång.
Utan allt det där så är jag ingenting.
Visst drömmer jag om att vara själv ibland.
Men när jag väl är det så längtar jag direkt tillbaka in i min stora familjs famn.
För detta nu med dem är det bästa som finns för mig.
Snart är de stora, de som är små, minsta är redan tre, äldsta är tjugo.
Jag vill uppleva varenda sekund jag får, med dem, med alla fem.

Det hissnar inuti vid tanken på att missa en sekund av deras nu,
jag vill leva varje andetag i deras varje andetag varje sekund av varje dag som om det vore det sista.
I nu vill jag leva.
Mitt i allt kaos och eufori, skratt och bråk och panik.
Plocka saker, diska disken, tvätta tvätten, allt det där som aldrig blir klart.
För om det blev det. Vad fanns kvar? Känna den avgrundsdjupa oron och otillräckligheten.
För om jag inte kände den.
Vad skulle jag ha?
Jag vill leva det.
Oron. Kärleken. Kaoset. Livsenergin.
Även om kaoset ibland suger ur all min energi.

För när barnen är lagda på kvällen.
Sagan läst, och de har somnat, när jag hasar mig upp efter kvällsfodring och rastning, när morgondagens schema är iordning,
hasande, slutkörd och lika trött som de små barnen.
Så jag står och ler i allt kaos som går i hundratjugo knyck,
för när allt tystnat och stillat sig, så vet jag att jag kommer sakna det,
jag vet oxå att jag inte kommer ångra någonting och jag kommer ha allt det här i mitt minnesförråd sen.
De här nuen som betyder allt för mig, att få vara med dem, är den största rikedom för mig.

Min livslycka, är här precis framför så jag kan sträcka ut och dra handen över den.
Min livsrikedom. En skatt jag aldrig kan förlora, för jag har funnit den.

Jessica,
hemmaförälder och medlem i Hemmaföräldrars nätverk – originalet