Ett lyckligt, friskt och diagnosfritt barn har blivit en statusmarkör

Ett lyckligt, friskt och diagnosfritt barn har blivit en statusmarkör, skriver Kristofer Ahlström i DN när han går igenom dagens tuffa villkor för föräldrar. Ja, kanske är det så när alltfler barn drabbas av psykisk ohälsa. Vi ska ju göra allt på en gång. Arbeta heltid, göra karriär, köpa och renovera hus och ha barn samtidigt. Barnen ska tillbringa dagarna på en institution och undervisas av utbildade förskollärare redan från ett års ålder för att vid sexårs ålder ha en ytterligare skolgång på 13–18 år.

För att upprätthålla det här systemet så måste vi låtsas att det lilla barnet är redo att ge sig ut i livet och stå på egna ben redan från ett års ålder. Sådana krav ställer vi inte på några andra däggdjursungar, där tycks förståelsen för vad den lilla däggdjursungen behöver finnas kvar och följaktligen finns det noggranna restriktioner när den lilla ungen får tas ifrån mamman, eftersom man vet från forskning att ungen annars kan få beteende- och hälsoproblem senare i livet. Men när det gäller däggdjursungen homo sapiens har vi stuvat undan alla sådana fakta och idag tror en majoritet att det är riskfritt att separera små människobarn från föräldern redan vid ett års ålder för placering i förskola 10–12 timmar om dagen.

Frågan är om våra däggdjursungar på något mirakulöst sätt skiljer sig ifrån andra däggdjursungar vad gäller vilken tidpunkt det är lämpligt att ta barnet från den primära vårdgivaren. Det är en relevant fråga med tanke på att den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar bara ökar. Alla klassiska symptom vi ser som: självskadebeteenden, depressioner, ångest och oro, ätstörningar och självmordstankar med mera, stämmer väl överens med de negativa effekter som tidiga separationer innan tre års ålder kan ge.  

Och när det kommer som ett brev på posten senare i livet hos de barn som inte klarade av att lämnas bort tidigt (barn är olika och en del är mer robusta, samtidigt som kvaliteten på förskolorna varierar väldigt) – så skyller alla på sociala medier och inte någon pratar om de första viktiga åren och hur det påverkar barnets mående. Så när barnen får just alla de symptom som kan bero på en för tidig separation med placering i förskola, i för stora barngrupper, med för få personal, för långa dagar – så försöker vissa föräldrar i all välmening skriva böcker om barnets lidande för att tipsa andra om vad man ska göra när barnet klappat igenom.

Men det allra bästa vore ju att försöka se till att vi får färre barn som drabbas av psykisk ohälsa – inte bara att vi pratar om vad vi gör när skadan väl skett. Annars göder vi bara systemet och allt fortsätter som förut. Vi har inte något val – vi måste börja prata mer om vad små barn behöver under de första viktiga åren när själva grunden läggs. Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

 Läs också:

Forskningssammanställning om förskolans negativa effekter

Familjepolitiken bär skulden till den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn

De efterlängtade barnen har blivit en källa till ångest

 Tredagarsinskolningen är inte forskningsbaserad

Viktiga fakta om barn, stresshormoner och känsloreglering

DDR är förebilden för svensk familjepolitik

Så hoppar du av ekorrhjulet