Hur ska föräldrar kunna uppfostra sina barn när de aldrig träffar dem?

De har kommit en hel del artiklar nu med gnäll på dagens föräldrar för att deras barn saknar basala kunskaper som att hantera en sax, är ouppfostrade eller inte kan samspela socialt.

Det är skolsköterskan som tycker att skolbarnen har ett gränslöst beteende och att föräldrarna måste kliva fram och ta sitt ansvar. Det är läraren som klagar på att det inte är hans ansvar att uppfostra barnen och slöjdläraren som klagar över att barn inte kan använda en sax och att finmotoriken försämrats hos barn. Bristerna adresseras till föräldrarna. Men helt ärligt – de här barnen har ju tillbringat det mesta av sin vakna tid i förskolan, ofta 50–60 timmar i veckan. Hur kan man klandra föräldrarna då?

Vi har ju faktiskt en familjepolitik som syftar till att barn ska tillbringa det mesta av sin vakna tid i förskolan och  föräldrarna ska arbeta heltid. En stilla undran är NÄR ska föräldrar kunna vägleda sina barn, lära dem basala kunskaper samt hur man samspelar socialt, om föräldrarna bara träffar sina barn en timme varje dag innan läggdags? Den ekvationen går liksom inte ihop.

Det som ger mig ont i magen är att först får föräldrar höra att de måste arbeta heltid och att barn mår bäst av att börja i förskola vid ett års ålder, att barnen lär sig så mycket och utvecklas så bra, lär sig socialt samspel och alla basala kunskaper – och så blir det inte så – och då får föräldrarna skit för det. De har brustit i sitt föräldrauppdrag.

Föräldrar är så grundlurade på så många sätt.

Det känns som hela familjepolitiken där en majoritet styrs att välja standardlösningen med heltidsarbetande föräldrar och barnen i förskola från ett års ålder, är på väg att haverera totalt. Förskolan kan inte ta det ansvar som krävs och tyvärr men det skulle inte fungera ens med mer pengar och resurser. Vissa bitar är det bara föräldrar som kan ge sina barn och som med allt här i livet krävs det balans. Det arbete föräldrar lägger ner under de första åren är själva grunden för barnets utveckling och framtida mående, men arbetar du heltid och knappt träffar dina barn så blir föräldrarollen väsentligt svårare.

Nu har vi facit där staten i decennier tagit över allt mer av ansvaret för barnen och det ser allt annat än ljust ut. Och då ska dessa problem ses i ljuset även av andra problem där vi har fallande skolresultat (även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer), fler barn med beteendestörningar och en ständig ökning av psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Det är dags att göra om och göra rätt. Vi behöver en familjepolitik med politiska ramar som ger föräldrar en möjlighet att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Slöjdläraren: Många barn kan inte använda en sax

Skolsköterskan: Skolbarnen har ett gränslöst beteende

Läraren: Mitt jobb är inte att uppfostra era barn

Socialstyrelsen: Ökad psykisk ohälsa hos barn och ungdomar