De riktiga hjältarna i förskolan är de som ger bra omsorg

Det pratas så mycket om att förskolepersonalen är hjältar – ja, till och med superhjältar. Så vad är en hjälte? Jag har i alla fall sett exempel på någon som verkligen skulle kunna kallas hjälte och det är den pedagog jag ofta ser som leker med barnen varje dag, kramar dem när är ledsna, bär dem när de blivit lämnade, är med aktivt och gungar dem, lyssnar på dem och samspelar socialt med dem. Jag skulle vilja ge henne en stor fin bukett med blommor, för av alla förskolegårdar jag dagligen passerar är hon ett unikum (helt ovetenskapligt och enbart baserat på min personliga erfarenhet av det jag ser).

De andra pedagogerna som arbetar på hennes förskola brukar mest stå och prata med varandra eller sitta och slösurfa med mobilerna. Men hon gör precis det som personalen ska och hon lyser som en strålande stjärna när hon gör det. När hon är där och samspelar och leker med barnen så klingar deras skratt hjärtligt genom luften. När hon inte är där, är det gråt och tandagnisslan och ledsna barn som står med näsan tryckt mot hönsnätet och ropar efter mamma eller pappa.

Vi pratar så mycket om läroplan och undervisning i förskolan, om programmering för ettåringar och naturkunskap, spännande experiment och att ettåringar ska lära sig källkritik, men att se lyckliga barn som leker och som är trygga med en person som engagerar sig – slår verkligen allt det med hästlängder. Just därför skulle jag vilja ge den här pedagogen det beröm hon förtjänar. Sedan är det så konstigt att jag tänker så, hur illa har det inte blivit när det självklara som själva omsorgsbiten och leken har blivit så ovanlig, att man reagerar som jag gör. Varje dag passerar jag tre förskolegårdar och hon är den enda jag sett som leker och interagerar med barnen. Tyvärr kan jag inte ge henne det beröm hon förtjänar och säga något när de andra pedagogerna är där, för då blir mitt beröm till henne – som indirekt kritik till dem – och det är inte min avsikt. För jag är ganska säker på att det inte blir till hennes fördel om de andra hör att hon får beröm.

Sedan ser jag inte allt. Kanske är de andra pedagogerna superengagerade när de är inomhus och samspelar socialt med barnen, men jag betvivlar det starkt med tanke på att barnen verkar väldigt otrygga med dem.

Dagis höll en högre kvalitet när det gäller omsorgsbehovet

Det här är en liten påminnelse om att alla nya idéer kring små barn inte alltid är en förbättring. En gång i tiden när det hette dagis så höll de flesta verksamheterna högre kvalitet än dagens förskola. Barngrupperna var mindre, personalen var fler, verksamheten vilade på beprövad erfarenhet och personalen hade mer kunskap om små barns behov. Fokus låg mer på att möta barnet i den utvecklingsfas barnet befann sig i och se till att barnet fick det som det behövde i den specifika åldern av närhet, trygg anknytning, god omsorg och socialt samspel med en vuxen som hjälper barnet med känsloregleringen. Idag har forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan när politikerna drar upp riktlinjerna för förskolan. Och riktlinjerna måste personalen följa och ständigt redovisa att de följer.

Stor skillnad på barn 1–3 år och barn 3–5 år

Går det att backa bandet och få en annan verksamhet? Jag tror tyvärr inte det. Förskolan har skolifierats och för många som arbetar inom förskolan har det blivit så viktigt att se sig som lärare att omsorg och små barns behov blivit något fult som många inte vill kännas vid. Barnet är en elev och går i skolan, basta. Men det är så stor skillnad på barn ett till tre år och barn tre till fem år. Det går inte att stuva undan detta faktum och därför måste vi få upp detta på agendan med tanke på att det kommer så många förslag om obligatorisk förskola. Hur ska föräldrar kunna tillgodose sina barn när de inte längre kan välja bort barnomsorg som inte är bra, när de inte längre kan välja pedagogisk omsorg (dagmamma) eller hemmaomsorg.

Tanken att personalen skulle gå en längre utbildning hade säkerligen ett gott syfte, där man försökte höja statusen på yrket. Men kanske hade det varit bättre att höja statusen genom att också trycka på hur viktig omsorgsbiten, trygg anknytning, leken och det sociala samspelet med en vuxen är för barns välmående. För någonting gör vi fel när vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar, samtidigt som beteendeproblem och diagnoser ökar i skolan och skolresultaten sjunker.  

 Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Psykisk ohälsa ökar hos barn och ungdomar
Svenska elever presterar allt sämre
Ny studie visar att förskolebarn lär sig mindre och har fler beteendeproblem
Lugn och ro en bristvara i svensk skola
Ökning av diagnoser