Mobbare kommer alltid finnas och det bästa du kan göra är att bara släppa dem och gå därifrån

Hon är nio år, smal som en sticka med stora blåa ögon och långt ljust hår. Hon leker hemma när det knackar på dörren, det är Eva hennes klasskompis som kommit över och som vill leka: ”Vi går till parken och leker säger Eva”. Tillsammans springer de ut och bort mot parken. Den är tom på barn, men flickan ser att långt uppe i backen under en balkong så tittar flera små huvuden fram, bland annat Evas lillebror. ”Titta säger flickan, ska vi ropa på dem så vi blir fler, så kan vi leka tillsammans”. Men Eva vill inte, hon drar i flickans arm och säger: ”Nej, det är ingen där. Om vi ska leka så måste du säga något dumt om Marie”. Flickan vill inte, hon tycker om Marie. De leker ofta och brukar ha så roligt tillsammans. Men Eva ger sig inte, hon tjatar och tjatar.

Till slut ger flickan upp och säger: ”Hon ljuger ibland. Marie ljuger ibland.” Eva ler stort och springer iväg upp mot backen och bort till de andra barnen. Flickan ser hur de springer iväg tillsammans, från parken och bort mot ”slottet” där Eva bor. Flickan ser att en av hennes bästa vänner Marie springer med dem. Hon blir rädd och ledsen och springer efter. De kan väl ändå inte… Det kan väl ändå inte vara uträknat alltihopa? När hon kommer bort till innergården i slottet så står de där allihopa. De tittar elakt på flickan när hon närmar sig. Marie ser arg ut. När flickan frågar om hon får vara med säger Marie direkt: ”Nej, du har ju sagt att jag ljuger”. Eva skrattar. Hon är bara nio år men har planerat det hela så bra. Flickan förstår att hon inte kan göra något. Hon går sakta därifrån. Hon skäms, hon sa ju faktiskt något dumt. Varför gjorde hon det. Hon tycker ju så mycket om Marie.

Tre år senare flyttar det en ny flicka till huset bredvid där flickan bor, men de har en gemensam innergård. Flickan har hunnit fylla tolv år och hon och Martina den nya, blir snabbt bästisar och leker på gården. Vid skolstarten efter sommaren  visar sig sedan att de till och med hamnat i samma klass – samma klass som Eva går i… Det dröjer inte länge förrän Eva ser att flickan och Martina är goda vänner. Eva bjuder då genast med sig Martina till godisaffären och köper godis. När flickan kommer till klassrummet senare på dagen så ser hon Eva och Martina stå utanför klassrummet och smussla med godiset. Eva tittar mot henne och skrattar. Flickan vet att hon inte kommer att ha sin vän länge till och precis så blir det.

Många år senare har flickan blivit vuxen och kommit ut i arbetslivet. Hon är glad och positiv, omtyckt av alla och har lätt att få vänner. En av vännerna på jobbet säger en dag: ”Du måste vara mer försiktig och inte bjuda så mycket på dig själv. Alla är inte snälla”. Flickan som alltid kommer att vara en liten flicka inombords, svarar glatt: ”Jag vet, men jag vill ge människor en chans. Är de inte snälla så släpper jag dem och struntar i dem.” Och det gör hon. Hon får ständigt nya vänner och hon blir ofta sviken. Hon sörjer ett tag, men går sedan vidare. För en sak har hon lärt sig, att även om hon blir besviken, så har hon också förmånen att verkligen få många nya vänner – när hon är öppen.

När hon startar ett stort föräldranätverk blir det ännu mer uppenbart att en vänförfrågan inte nödvändigtvis är från en vän. En del vill henne inte väl, de pratar illa i slutna grupper, gör skrattande e-moijs där de hånar flickan (som nu är stor). Elakheterna dryper. Hon har vänner som berättar, men hon låter det rinna av henne. Säger tack och hej till mobbarna och släpper dem. Hon behöver inte göra mer – bara släppa taget. En del vill skriva och bråka i pm, men hon släpper dem bara, svarar inte. Och det är så fantastiskt skönt, att vara vuxen och kunna släppa och gå vidare. Och kanske ser människor elakheterna som skrivs och förstår att nästa gång kan det vara deras tur, för mobbare hittar alltid nya offer – de behöver nya offer för att må bra och vill du inte själv bli nästa person som råkar illa ut, så gå därifrån. Släpp dem när du ser deras elakheter. Lägg kraft och energi på goda människor som gör skillnad för andra. Och tänk på att det löser sig alltid, små elaka människor får sällan särskilt god utdelning på sina strategier. Du behöver inte göra någonting. Du ska inte göra någonting – de är helt enkelt inte värda det. Var rädd om dig och behåll din livsglädje och tro på människorna. För de allra, allra flesta är faktiskt väldigt snälla.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet