De gränslösa barnen – barnen som saknar en trygg anknytning och går till vem som helst

Det pratas så lite om familjen och familjens betydelse i vårt samhälle. Budskapet uppifrån är tydligt – det räcker med att investera ett år i sina barn sedan är de färdiga små individer som bara längtar efter att gå ut i livet på egen hand och socialisera sig och få nya kompisar. Men är verkligen en ettåring mogen för de krav som en separation från familjen kräver?

Människobarnet är biologiskt extremt omoget när det föds. Att människobarn föds så omogna beror enligt forskarna på att vidden i födelsekanalen genom bäckenet begränsades i och med att våra förfäder började gå upprätt på två ben, samtidigt som hjärnans volym blev allt större. Den evolutionära lösningen blev att barn fick födas tidigare och därmed mera omogna. Människobarnet är det mest hjälplösa av alla däggdjursungar och skulle egentligen födas vid ett års ålder.

Sett i ett utvecklingspsykologiskt perspektiv ställer alltså samhället ganska stora krav på den lilla ettåringen, som egentligen borde lämna livmoderns trygga tillvaro för att övergå i föräldrarnas omvårdnad, vid den här tiden.

Hur formas då det lilla barnets hjärna och hur får barnet de grundläggande begrepp som behövs för att förstå hur livet här på jorden fungerar? Personligen så tror jag att föräldrarna är oerhört viktiga. De behövs för att ge barnet trygghet att utforska världen och förstå sammanhang, att förstå sig själva. Det första barnet behöver lära sig är, som jag ser det, är att det tillhör en familj och att familjen är något annat är personalen i förskolan eller i skolan. Och allt det här har stöd i anknytningsforskningen.

Ibland träffar jag på barn som jag kallar ”de gränslösa barnen”. De tycks sakna de där grundläggande och självklara kunskaperna som behövs för att orientera sig i vår värld.

En septemberdag för väldigt många år sedan var vi några föräldrar (förskoleföräldrar och hemmaföräldrar) som gjorde en helgutflykt med våra barn. Engångsgrillen togs fram och alla föräldrar började packa upp sin medhavda mat. Själv började jag dela ut sittunderlag till mina barn samt deras medföljande kusin. Då stegar en liten femårig kille fram till mig med bestämda steg och sträcker ut sin hand och säger:

– Var är mitt sittunderlag. Jag vill ha mitt sittunderlag.

– Men, då måste du gå till din mamma och be om ett sittunderlag, svarade jag häpet.

Var på han tittar på mig och ser alldeles förvirrad ut. Det som skrämde mig var hur en fullt normal femåring inte förstår något så grundläggande som vilken vuxen han ska gå till för att få sitt sittunderlag. Jag kände honom dessutom väldigt ytligt. För den här lilla förskolekillen verkade alla vuxna vara någon slags personal och det gick bra att gå till vem som helst för att få något att sitta på. Han verkade sakna all insikt om det mest självklara – att det var hans mamma eller pappa som i det här sammanhanget skulle ge honom sittunderlaget.

När barnen var mindre gick vi ofta till en park där några dagmammor brukade hålla till med sina dagbarn. En liten fyraårig flicka kom ofta springande när hon såg mig komma med mina barn.

– Titta på mig, titta vad jag kan, ropade hon alltid.

Jag stannade förstås en stund och tittade på hur hon kunde klättra, eller för att se vad hon byggt i sandlådan. En dag deklarerade hon att hon var kissnödig och att det var jag och ingen annan som skulle följa med henne på toaletten och torka henne.

Ännu ett ”gränslöst” barn.

Jag svarade förstås att det fick hon be sin dagmamma om. Men det är lätt att inte slås av tanken hur sårbara de gränslösa barnen är. De ser alla vuxna som personal och det som vid första ögonkastet kan tyckas vara frimodiga och framåt barn, är i själva verket något helt annat. Det är barn som skulle kunna råka väldigt illa ut om de träffar på ”fel” vuxna. De verkar sakna många av de grundläggande kunskaper som behövs för att orientera sig i det verkliga livet.

Prova att besöka en lågstadieskola och ta en tur på skolgården mitt på dagen. Det kommer inte att ta många minuter förrän du träffar på något av ”de gränslösa” barnen. De kommer att komma springande till dig och säga att ”Kalle” har slagit sig och blöder, kom! (Du är på skolgården, de känner visserligen inte igen dig men du är vuxen – alltså är du personal). Eller så kommer det en liten krabat springande och frågar; ”Vad är du för nåt?” Och drar sedan en lång historia om vad han/hon fick till lunch, eller har gjort på förmiddagen. Lika ofta så kommer ett helt främmande barn att ropa till dig att titta när han/hon klättrar eller gungar. De är i så stort behov av att få bekräftelse att vem som helst duger.

För mig sätter de gränslösa barnen ytterligare fokus på hur viktigt det är med familjen. Det är viktigt för barnen att få höra till, att känna sin familj också över generationsgränserna, att bli sedda och bekräftade av sin mamma och pappa och andra familjemedlemmar. De barnen som har fått det behovet tillgodosett söker inte den här typen av vuxenkontakt. Jag tror att de gränslösa barnen är ganska otrygga och att de fått för lite tid med sina föräldrar. Tid med föräldrarna är grunden för trygghet och för förmågan att orientera sig i verkligheten. Viktiga pusselbitar för att inte drabbas av psykisk ohälsa senare i livet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Anknytningsteori – gedigen anknytningsforskning