Utvecklingspsykologin visar att inskolning före tre års ålder inte är bra för barnet
I Sverige har vi stuvat undan forskning om vad små barn behöver, eftersom staten behöver fler småbarnsföräldrar som arbetar heltid, då cirka en miljon människor står utanför arbetsmarknaden och behöver komma in och ordna sin egen försörjning. Därför får föräldrar idag veta att det går utmärkt att skola in små ettåringar, bara föräldern ler och är bestämd. Men så enkelt är det inte.
Ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv är det inte bra att skola in små ettåringar. Barn ska helst inte skolas in alls innan tre års ålder. Orsaken är något som heter närmandefasen och det är en delfas som barnet går igenom någonstans runt 2 år till tre års ålder (18 månader – 36 månader). Vid den här perioden blir barnet medvetet om att det är en egen individ och att mamma och pappa också är egna individer, som kan försvinna. Barnet kan uppleva det som otäckt och behöver återigen mer trygghet från föräldrarna, efter att under en period ha blivit mer och mer självständigt.
Är barnet runt två år kan det ha svårt att uttrycka den oro som det känner och istället kan barnet under närmandefasen visa sin ångest enligt följande:
- barnet vill vara i förälderns famn och bli buret mer än tidigare
- barnet blir mer gnälligt
- det reagerar starkare på en separation och på att ha barnvakt
- det blir mer mammigt och pappigt
- det följer hela tiden efter en av föräldrarna eller båda
- barnet har svårare att leka själv och utforska saker på egen hand
Världen har plötsligt blivit mer skrämmande och barnet får ångest bara vid tanken på att föräldrarna kan försvinna och precis under den känsliga närmandefasen skolas en majoritet av alla barn i Sverige in i förskolan.
Efter närmandefasen som inträder runt två till tre års ålder, kommer konsolideringsfasen där barnet lär sig acceptera att det är en egen individ och börjat lära sig hantera det hela. En stor orsak är att barnets språk ofta utvecklas vid den här perioden och det hjälper barnet att skapa ordning i sin tanke- och känslovärld, samtidigt som barnet har lättare att kommunicera.
Att det sker utan att hänsyn tas till att barnet är i en känslig utvecklingspsykologisk fas där de behöver sina föräldrar ännu mer under en period, beror på att vi har en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel och med förskolepropaganda styr föräldrar att skola in sina barn på förskolan, när de är omkring ett till ett och ett halvt år. Barnet förstår att mamma och pappa kommer lämna det, men det kan inte riktigt förstå att de kommer tillbaka. Det är något som varit känt länge inom psykologin, ändå är det få som anpassar sig till det. Om en inskolning sker under den känsliga närmandefasen får barnet en bekräftelse på att föräldrarna faktiskt försvinner, vilket är den största oron, fastän barnet inte vill det. De försvinner till och med varenda dag.
De tre första åren är de absolut viktigaste att vänta med inskolning ut ett utvecklingspsykologiskt perspektiv, men även när man väger in forskning om anknytning och neurobiologi. Det är lättare att bygga starka barn – än att laga trasiga vuxna. I Sverige har vi en epidemi i ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. En orsak kan vara att vi inte tar hänsyn till den forskning som finns om vad små barn behöver.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet
Fakta
Margaret Schönberger Mahler (1901–1985) var en amerikansk psykoanalytiker och barnläkare som började kartlägga barns normala utveckling för att hitta orsaken till att vissa barn drabbades av psykiska störningar.
Läs också:
Alltfler barn äter antidepressiva
De första åren är avgörande för barnets framtida psykiska mående
