De första åren är avgörande för barnets framtida psykiska mående
Hon är snart två år. Hennes mamma har satt upp en del av det ljusa håret i en liten tofs som guppar upp och ner när mamman kommer bärande på henne i famnen. Armarna har den lilla lindat runt mammans hals och kinden håller hon tryckt mot mammans kind. När de närmar sig förskolegården får den lilla syn på personalen och ansiktet stelnar till. Hon gömmer ansiktet mot mammans hals och börjar gråta. ”Nej, mamma, neeej”, ropar hon förtvivlat. Mamman ser besvärad, men fortsätter bestämt mot grinden och den lilla gråter alltmer hjärtskärande.
Så här ser vardagen ut för många små barn när de ska lämnas i förskolan. Inte någon vågar säga att Kejsaren är naken och att upprepande lämningar som den här kan medföra risker. Enligt Sue Gerhardt som skrivit boken: Kärlekens roll, så är en separation något av det mest traumatiska ett litet barn kan vara med om. Kortisolpåslaget ökar, vilket betyder att stresshormonerna flödar i barnet.
Om barnet är tryggt med förskolan och personalen, då kan det gråta en liten stund när föräldern går, men barn ska inte börja gråta så här förtvivlat bara de ser förskolan. Barn ska inte säga: ”Inte dagis”, det första de gör på morgonen. Och framförallt, barnen som gråter försöker inte mästra sina föräldrar. De signalerar att något inte är bra. De kanske är för små för att mäkta med en separation, inskolningen kanske har gått för snabbt, det kanske är ny personal eller vikarier som barnet inte känner och som gör barnet otryggt. Det kanske till och med kan vara så att något inte är riktigt bra i den här förskolan. Vad det är som är fel, är upp till föräldern att försöka lista ut och därför är det så viktigt att föräldrar lyssnar in vad barnets signaler.
Många föräldrar idag förstår inte att hysterisk gråt och tydlig motvilja mot förskolan är onormalt – de tror att det är så en lämning ska gå till, eftersom de fått felaktig information. Många tror på fullaste allvar att felet ligger hos dem själva, att de är för mjäkiga, oroade, eller inte tillräckligt bestämda.
Men så här behöver det inte vara.
Jag har en dröm och det är att vi vuxna – tar och öppnar ögonen och ser vad som försiggår precis mitt framför våra näsor. Vi har ett ansvar att se till att alla små barn får det de behöver under de första viktiga åren. Och för att föräldrar ska kunna fatta rätt beslut så måste vi alla bli bättre på att sprida forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, som är den forskning som ska ligga till grund när vi fattar beslut kring barnets första år. Vi måste ställa krav på makten att ta fram en flexibel familjepolitik och de barn som måste ha barnomsorg när föräldern/föräldrarna arbetar, ska få tillgång till en barnomsorg som är utformad efter barnets behov – och inte efter vad som är mest kostnadseffektivt.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet
Läs också:
Psykologer: Miljön i förskolan kan aktivera anlag för ADHD och autism
Familjepolitiken bär skulden för den ständigt ökande psykiska ohälsan
Sue Gerhardt: Små barn stressas oerhört mycket av separationer
