Varför är det lite finare om högutbildade är hemma längre? Fokus är ju barnets behov

Staten – makten – vill gärna kategorisera oss människor, så att de med social ingenjörskonst kan styra oss. Det är alltid riskabelt att låta staten sätta parametrarna för när det är accepterat att vara hemma längre med barnen – och när det inte är det. För det handlar sällan om barnets behov, utan om vad staten behöver.

Den förra regeringen bestämde inför förslaget om tvångsinskrivning i förskolan, att ta reda på varför föräldrar väljer bort förskola. Tanken var att utredningen skulle rikta sig till föräldrar med utländsk härkomst och att man skulle leta upp dem via till exempel BVC. Men corona-pandemin kom emellan och istället godtog man de föräldrar som anmälde sig, varav en majoritet kom från familjer med svensk bakgrund och en traditionell familjesammansättning. Men hemmaföräldrarnas familjer ser väldigt olika ut.

Det är dock mycket märkligt att man bara lyckades få ihop 31 stycken hemmaföräldrar för djupintervjuer (varav flera från samma familj). 45 stycken hade tydligen anmält sig, men flera hoppade av på grund av att det var för mycket dokumentation som skulle läsas igenom och godkännas innan de djupintervjuades kring sitt val. 19 procent hade utländsk bakgrund. Slutsatsen i studien blev att av de 31 personer som intervjuades hade en majoritet hög utbildning. Urvalet till studien blev tyvärr för litet för att ha någon relevans, vilket är synd – men samtidigt finns det många risker med den här sortens studier som riktar in sig på vilken utbildning föräldrarna som stannade hemma längre hade. Fokus ska alltid vara barnet och barnets behov.

Dessutom är det kanske så att har du en lägre utbildning så är det lättare att ta en paus under några år och sedan komma tillbaka till arbetslivet. Är du högutbildad är en obruten karriär mycket viktigare och det är lättare att det blir ett stigma att göra valet att vara hemma längre. Fokus borde därför vara på hur ser man till att det inte blir ett stigma för högutbildade att de är hemma längre – inte utbildningen i sig.

Mycket riktigt så avslutas också studien med följande ord angående hur representativt urvalet är:

Mot bakgrund av svårigheterna med att finna deltagare kan man inte förvänta sig att urvalet ska vara representativt. Vi kan dock jämföra urvalet med de siffror som redovisas i SOU 2020:67. I landet som helhet uppges 26% av alla barn i åldern 3 till 5 år vara födda i ett annat land, medan andelen är 53% bland de barn som inte är i förskolan. I det urval vi redovisar har vi bara uppgifter om vårdnadshavares födelseland, och i 19 % av fallen är minst en av vårdnadshavarna födda i ett annat land än Sverige.

Faran här är att trilla i fällan och fokusera på just denna lilla studie och hylla den för att den sägs visa att de som valt att vara hemma är högutbildade. Precis som att det är något lite bättre och lite finare att högutbildade är hemma längre – när fokus borde ligga på vad barnet behöver, vad familjen behöver och vill – inte vilken utbildning man har.

Barnets behov är det enda viktiga. Att vi föräldrar har olika utbildning är en självklarhet, men alla är inte intresserade av att vidareutbilda sig, utan har hittat sitt kall i livet och sitt drömyrke ändå. Det betyder inte att de inte har rätt, eller inte har förmåga att fatta bra beslut kring sina barn.

I studien skriver man också: Av de barn som inte är inskrivna i förskolan kommer dessa oftare från socioekonomiskt svaga familjer, arbetslösa, och/eller utlandsfödda vårdnadshavare för vilka skillnaden genomgående är ca 5% med jämförelsegrupperna (SOU 2020:67).

Jaha, ja så kan det kanske vara, men vill man stötta den här gruppen, så är ju svenska språket A och O och språk kan man som förälder faktiskt lära sig och sina barn, utan att lämna barnen till förskolan. Det går alldeles utmärkt att lära sig genom ”mammasvenska”, där föräldrar och barn går tillsammans och lär sig svenska, eller via riktad verksamhet på öppna förskolan.

Målet att få 100 procent av alla barn i förskolan fortsätter dock oförtrutet från statens sida – ska vi rädda kvar valfriheten måste vi fokusera på rätt saker och inte trilla i statens fälla. Steg ett är att konstatera att förskola inte är en universallösning på allt och att föräldrar har rätt att välja att stanna hemma längre, oavsett vilken utbildningsnivå de har. Helt enkelt eftersom det handlar om det lilla barnets behov och föräldrar är de som känner sina barn bäst.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Forskningsrapport: Varför går inte barnen i förskolan?

Mammasvenska