Det var en toppenförskola, men du ville verkligen inte gå där – så vi tog hem dig

Ebbe vårt barn, som just nu är i en fas med så många existentiella frågor. Det är fantastiskt att vara din förälder. Det är inte lätt, men det är fantastiskt.

Häromveckan tog vi ett stort beslut, livsomvälvande faktiskt. Det handlar om vår vardag, våra dagar, vår tid. Det är nämligen så att du gick på förskola i ett halvår, du började i höstas och inskolningen gick ju bra. Men sen trivdes du inte längre. Du kunde berätta varför, du förklarade så att vi förstod. I februari pausade vi din plats. Och sen blev du hemmabarn igen. Häromveckan tog vi steget att säga upp platsen helt och hållet.

Tre dagar i veckan är du med mig, mammadagar kallar vi dem. Då är vi oftast iväg hemifrån (så mycket till hemmabarn är du ju kanske inte i praktiken), vi träffar våra kompisar som också är hemmabarn, vi går på Lekis och Leos och lekparker och Allis och Biotopia och minibioklubben och Upplandsmuseet och hoppar studsmatta hos vår bästis Nova och åker traktor (och lådcykel) hos bästisarna i Jumkil. Eller hänger på bondgården hos kompisarna i Löfsta-löt, där trivs vi också. Och så badar vi på badhuset ofta ofta (jag är glad att du börjat uppskatta bubbelpoolen allt mer). Och läser tonvis med böcker, oftast om fordon om du får bestämma (och det får du). Och så ofta vi kan träffar vi din bästis (som du ser på som din bror) Nils. Han är stor, snart fem år, så han är en riktig idol. Du har så fina vänner, både nära och bekanta. Och du kan namnen på allas föräldrar och syskon. Du frågar ibland om ett barn du lärde känna på förskolan, som heter Levi. Du säger att jag ska ringa hans mamma Ulrika och styra upp lite lek.

En dag i veckan, på onsdagarna (det är kanske din favoritdag när allt kommer omkring) är det farmordag. Då badar du i deras pool, hjälper till med odlingarna och leker massvis. Och på torsdagen som är pappadagen blir det oftast timmar av legobyggande, du beställer och pappa bygger. Men även du har börjat bygga dina egna alster.

Varje morgon börjar du med den nyfikna och glada frågan ”Vad ska vi göra den här dagen?” Du har slutat att ängsligt fråga om det är förskola idag. Det var en toppenförskola, inget ont att säga om den (eller om förskolor överhuvudtaget). Men det passade inte dig. Många tror att du går miste om något viktigt. Men vi håller inte med.

Skolplikten kommer en dag, om tre år ungefär. Till dess är vi fria att styra vår tid. Och vi kommer att ha det så här på obestämd framtid, tills du verkar sakna något annat eller vi inte lyckas lösa pusslet som vi lyckas med nu. Vi känner andra som inte gått på förskola, som börjar skolan direkt, och det har gått jättebra. Vi har gott om tid att förbereda oss.

I höst blir det en nyhet på schemat, då blir det mommo/moffa-dag på fredagseftermiddagarna, det ser du fram emot redan nu. Då ska de gå på minibioklubben med dig, och läsa massor av böcker på bibblan. Moffa är bra på att läsa, och mommo är en av dina favoriter när de kommer till lek, hon har ju oändligt med fantasi.

Jag inser att vi är privilegierade och ska göra mitt bästa för att inte ta något av detta för givet. Stressen vi alla upplevde i vintras mådde ingen bra av. Det måste vi komma ihåg.

Så Ebbe, med alla existentiella frågor som du bombar oss med just nu. Med din busiga blick och ditt lillgamla men ändå heltokiga jag. Tack för att du finns och hjälper oss att lyssna på magkänslan mitt i bruset av normer och måsten och vuxenvärldens krav och pekpinnar. Jag är så stolt över att få vara just din mamma.

Mamma Juni

(Återpublicerad från ett inlägg på HFNs blogg)