Barn vill verkligen göra rätt – med de behöver vägledning från vuxna

Barn är så härliga. När minsting var tre år tog vi en snabb sväng till Junibacken ute på Djurgården i Stockholm – och ganska snart lade jag märke till en kille på kanske fem–sex år som levde rövare. Trängde sig i köer och for fram som en furie, slogs, sprang så småbarnen föll som käglor och vevade med armarna. Noll vägledning från föräldrarna. Mammans enda kommentar var: ”Ja, blyg är du inte”. Det var som hon tyckte att det var lite roligt och charmigt att han for runt och härjade. Men det var  inte så kul för de andra barnen som var där.

Vi styrde smidigt undan från honom, men till slut gick det inte. När min lilla sitter och bygger med stora klossar i Pippirummet och fått ihop ett fint och högt torn, så kommer han från ingenstans och smashar det. Jag tittade honom i ögonen och sa lugnt: ”så där gör man inte”. Han formligen frös till is och blev alldeles svart i blicken. Vi tittade på varandra en lång stund, sedan flög han iväg och rusade bort till sin mamma. Jag funderade över om en kränkt mamma skulle dyka upp och skälla ut mig för att jag väglett hennes son, men istället kom han tillbaka efter stund. Gick lugnt och vänligt fram till mig, tog en kloss och frågade. ”hur gör man”. Jag visade hur man kan bygga genom att stapla klossarna på varandra. Vi pratade lite och efter ett tag kom hans kompis och de började genast slåss med klossarna och fara runt igen, så andra barn for illa. Var på jag lugnt sa: ”ska ni leka så där, får ni göra det där borta så att ni inte gör de andra barnen illa”.

De gjorde direkt som jag sa, utan att tveka. Efter ett tag kom han tillbaka igen och pratade. Världens gulligaste unge, hur lätt som helst att samspela socialt med när han fick vägledning. Barn har en otrolig instinkt. Jag tror han kände att jag ville väl och bara ville få allt att fungera så att det blev roligt för alla barn. Barn är verkligen helt fantastiska i sin vilja att göra rätt, men de behöver oss vuxna för att förstå hur man samspelar med andra.

Det här får mig återigen att tänka på hur viktiga föräldrar är. Vi har ett stort uppdrag i att vägleda våra barn ut i världen – och jag kanske är gammeldags men jag tycker att vuxna ska kunna hjälpas åt. Är en förälder inte där och en situation eskalerar och blir skadlig på något sätt, då ska man kunna vägleda barnen och berätta hur man samspelar och interagerar med andra. Men vägledningen ska ske lugnt och sansat och med respekt för barnet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet