Ulrika hoppade av ekorrhjulet för att ta hand om sitt barnbarn istället
I Älvkarleby, två mil utanför Gävle bor Ulrika Andersson, 51 år, med sin man Urban. Hon är utbildad socionom och har arbetat mycket med föräldrastödsfrågor till utrikesfödda föräldrar. Sedan två månader arbetar hon gratis som dagbarnvårdare åt sitt eget barnbarn Mila, 16 månader. Ett uppdrag som kom i precis rätt skede i livet.
För ett år sedan sprang Ulrika Andersson som alla andra i sitt ekorrhjul i ett krävande arbete som projektledare inom integrationsområdet, när livet tog en annan vändning.
– Jag jobbade så hårt och gav allt i mitt arbete. Jag gjorde bara gott och gott och gott… för andra. Till slut började jag känna: Vad vill jag? Ska det vara så här? Jag var trött och orkeslös, säger Ulrika.
När hon berättade för maken hur slutkörd hon var så sa han bara:
– Men ta ledigt ett år och fundera över vad du vill göra. Vi klarar oss på en lön.
De satte sig ner och pratade igenom vad de ville göra med sina liv och hur de skulle kunna nå det målet.
– Vi vände på det hela och utgick ifrån: Vad behöver vi egentligen? När vi båda arbetade så var vi hela tiden på väg någonstans. Vi skulle boka en utlandsresa, köpa något. Nu stannade vi upp och valde ett annat perspektiv med utgångspunkt från vad vi behövde på riktigt, snarare än vad vi trodde oss behöva, berättar hon.
I juni 2019 sålde de sin villa och flyttade till ett mindre boende – ett torp på 80 kvm med enkel standard.
– Den flytten möjliggjorde att vi kunde få mer frihet på grund av standardsänkningen, säger Ulrika.
När sedan dottern Maja skulle återgå i arbete efter sin föräldraledighet, så kände Ulrika att hon ville använda sitt fria år till att ha omsorgen om sitt eget barnbarn och lade fram förslaget till dottern och Milas pappa. De tyckte det var en bra idé, då båda arbetar skift och det kan vara svårt att få ihop livspusslet med jobb och förskola.
– Maja och Milas pappa är separerade men har gemensam vårdnad. De har dock valt att hoppa över det här med växelvis boende nu när hon är så liten och då fungerar den här lösningen bra med mig som hemmamormor. Sedan träffar Milas pappa henne regelbundet ändå, berättar Ulrika.
Hur klarar du dig ekonomiskt nu när du är hemma och har omsorgen om ditt barnbarn?
– Vi lever på en lön och jag säger vi, för vi ser det som våra gemensamma pengar som maken drar in. Vi har alltid arbetat växelvis och dragit in pengar till familjen. Och nu samarbetar vi för att ge vårt barnbarn den här möjligheten, säger hon.
Dagarna med barnbarnet spenderas i lugn takt. Det blir en del skogspromenader, mycket lek, de ritar, målar och läser – och så går de till kyrkis (en öppen förskoleverksamhet) tre dagar i veckan. På så sätt får Mila vara i ett sammanhang med andra barn och leka med lite andra leksaker än det som finns hemma.
– Hon är så liten så hon leker inte med andra barn ännu, men det är trevligt att komma iväg en stund, säger Ulrika.
Till våren ska de anlägga en köksträdgård och Ulrika ser fram emot att få odla med Mila.
– Det är så härligt nu att kunna göra en massa saker jag aldrig hade ork till förut. Nu har jag tid att planera bättre också och handla mat när det är billigt, säger hon.
Tillvaron har blivit lugnare för både maken och Ulrika med väldigt mycket mindre stress.
– Han pendlar och arbetar i Stockholm. Förr stressade han hem för vi hade så mycket att göra. Men nu fixar jag det praktiska som städning och matlagning och han kan komma hem och ta det lugnare. Men jag tycker allt sådant är roligt nu när jag inte arbetar utanför hemmet, säger Ulrika.
De har fått en mer behaglig tillvaro med den nya lösningen och mer tid att vara i nuet.
– Förr var vi alltid på väg någonstans. Nu vill vi vara hemma och vara tillsammans. Det har blivit mer tid till att tänka och reflektera över vad som är viktigt. Vi mår så mycket bättre, säger hon.
Med en mer stressfri tillvaro så har Ulrika också fått mer tid att umgås med sina föräldrar som är i 70-årsåldern och bor i närheten.
– De hjälper också till med Mila. De tycker verkligen jättemycket om henne och hon om dem. De saknar henne när de inte har träffat henne på bara ett par dagar, säger hon.
Ulrika och Urban har förutom dottern Maja 24 år, även en son som är 27 år. När barnen var små så var hon hemmaförälder tills de var fem och tre år, då de började i förskolan.
– När de var små var det verkligen en kamp och vi hade bara en låg lön att leva på. Men vi fixade det och det var fina år, berättar hon.
Har du kvar ditt arbete?
– Nej, jag har sagt upp mig. Men tanken är att det bara ska vara det här året och att Mila ska skolas in i januari 2021. Men vi får se. Vi utgår från Mila och hennes behov, säger Ulrika
Hur har människor runt omkring dig reagerat när de fått höra att du valt det här?
– Det har varit lite blandade reaktioner. En del har verkligen varit positiva och andra har svarat att de ”aldrig skulle orka göra samma sak”, säger hon och berättar att det kanske också finns en viss avundsjuka, för det är en lyx att kunna välja den här lösningen.
– Om jag varit ensamstående hade det inte fungerat och jag förstår att inte alla kan göra så här.
Men även dottern Maja har fått kommentarer som: ”ska hon inte vara på förskola”?
– Det är så tråkigt att föräldrar inte känner att de är viktigast. Mila får vara med några få personer som hon är trygg med. Dottern arbetar skift och ibland sover hon här efter jobbet och ibland sover jag hos dem, säger Ulrika.
Om vårdnadsbidraget funnits kvar hade du kunnat ha omsorgen om Mila med en viss ersättning och med din anställning och din sjukpenninggrundande inkomst, SGI, skyddad. Hur tänker du kring det?
– Ja, det är allt det där pratet om kvinnofälla. Men att välja att göra något som jag verkligen vill är inte en kvinnofälla, men att mista sin SGI är ju det, säger hon.
– Det är så tråkigt att så mycket vi gör med barnen idag och hur vi lever går emot all forskning om små barns behov. Jag önskar att fler fick möjlighet att välja en lösning som utgår från vad barn behöver, avslutar Ulrika.
Madeleine Lidman
Fakta om vårdnadsbidraget
Alliansen (M, KD, L, C) och införde hemmasubventionen vårdnadsbidraget, VB, för att den förälder som var hemma skulle kunna vara det i tre år, utan att behöva säga upp sig och samtidigt ha sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI skyddad. Den 1 januari 2008 blev det tillåtet för kommuner att erbjuda vårdnadsbidrag. Det var frivilligt men infördes inte i alla kommuner. (Oftast valde rödgröna kommuner bort det av ideologiska skäl).
Ersättningen var 3 000 kronor skattefritt per barn och månad upp till tre års ålder. (Att jämföra med en förskoleplats som kostar cirka 12 000 kronor per barn och månad). VB kunde också överlåtas på en anhörig som hade omsorgen om barnet och föräldrar kunde använda det för att gå ned i tid till 50 procent. Många valde att dela på hemmatiden 50 procent var och arbeta 50 procent var. Även ensamstående använde det för att gå ner i tid och arbeta 50 procent. Många föräldrar som inte fick plats i den förskola de ville ha använde VB för att stanna hemma längre, tills det fanns en plats.
2014 när S och MP tog över makten i landet, så var ett av de första besluten de genomförde att ta bort vårdnadsbidraget. Det gjorde de med stöd av V, C och L. Orsak: ”Det var en ”kvinnofälla.”. Sedan VB försvann måste föräldrar (eller anhöriga) säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg. De förlorar då en fot på arbetsmarknaden plus att de förlorar sin SGI.
Återpublicerad från ett inlägg på Hemmaföräldrars blogg 2020.