Ett system utformat för att staten ska kunna äga och detaljstyra våra liv
Barn nummer två föddes alldeles för tätt inpå sin storasyster egentligen, men våra styrande familjepolitiska ramar gjorde att det var en nödvändighet. Vi hade ändå inte dragit på oss stora lån och vi hade planerat så mycket vi kunde inför barnens ankomst, men för att få full ersättning för mina föräldradagar så var jag tvungen att bli gravid med barn nummer två inom en viss tid. Jag väntade så länge det gick och det blev två år och fyra månader mellan de äldsta. Läkaren hade dock sagt åt mig att vänta minst tre år med att bli gravid med nummer två, eftersom jag drabbades av eklampsi med första barnet.
Vi fick chansa och jag fick dessvärre havandeskapsförgiftning igen med andra barnet, men blev inte lika sjuk. Hur mycket det här skadat min kropp är det svårt att veta, men det blev så klart stora påfrestningar plus att jag förlöstes båda gångerna med kejsarsnitt på grund av mitt hälsotillstånd. Det är lätt att tänka att man får väl ta ansvar och inte ska man kunna lita på staten i allt och så vidare. Men när man är ung och ska ha sitt första barn, så följer man med strömmen och planerar efter de förutsättningar som finns. Man planerar efter att allt ska gå bra, eftersom man inte har mer livserfarenhet.
Och så hade jag ju arbetat innan och tjänat in till mina föräldradagar, tyckte jag. Dagar och pengar som jag bara kunde få tillbaka om jag agerade som staten ville och skaffade barn tätt. Vi har så höga skatter i vårt land och så lite valfrihet, samtidigt som vi är så olika och har så olika förutsättningar.
Jag måste säga att jag är så innerligt trött på det. Trött på att bara få tillbaka av mina intjänade pengar när jag gör som staten vill. Trött på detaljstyrning. För faktum är att med lägre skatter och mer pengar kvar efter skatt, så hade jag också haft större valfrihet och kunnat planera enklare för ett annat liv.
Det är fult att plocka av människor så mycket pengar i skatt att de måste stå med mössan i hand och be att få lite subventioner tillbaka, mot att de gör som staten vill. För styrningen fortsätter även sedan barnen fötts. Då ska vi styras att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Om det sedan inte är en lösning som fungerar för de egna barnen, så sorry – men då hamnar du i ekonomisk utsatthet och dina skattepengar fryser inne. Subventioner betalas bara ut till de som låter sig styras.
Inte undra på att vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa i vårt land. Vi lever under en väldigt stor press att anpassa oss till SYSTEMET, med stort S. De som inte kan, mår bra eller vill – de ska straffas.
Men vem har sagt att vi måste acceptera det här? Vi skulle kunna rösta fram styrande politiker som kan erbjuda ett helt annat system, som innebär mer valfrihet och livskvalitet, som gör det möjligt för föräldrar att hitta en bättre balans mellan familj och arbete. Jag betalar gärna en rimlig skatt – men inte så hög skatt att staten kan ta sig makten att äga mitt liv.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet
