Den inre arbetsmodellen avgör hur barnet klarar livets utmaningar
I Sverige har vi stuvat undan viktig forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi, eftersom det inte stämmer överens med de planer staten har för alla barn. (Förskola från ett års ålder och föräldrarna ut i heltidsarbete). Men vad riskerar barnet att missa med den ensidiga familjepolitik vi har och vad kan konsekvenserna bli för barnet längre fram? Det får föräldrar inte veta.
När det gäller anknytningen så är den livsviktig. Den påverkar hur barnet ser på sig själv och den påverkar vilken inre arbetsmodell barnet får för att klara livets utmaningar. Så vad är då den inre arbetsmodellen och hur ger man barnet en så bra arbetsmodell som möjligt?
Det handlar om anknytningen. Att den ska bli trygg. För att ge barnet ett trygg anknytning ska du finnas där som förälder och svara på barnets signaler och ge barnet närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel med en vuxen. Sue Gerhardt beskriver det hela i sin bok ”Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnet hjärna”. Men det handlar inte bara om spädbarnet. Det handlar framförallt om de första tre viktiga åren. Anknytning är en ständigt pågående process mellan barnet och den primära vårdgivaren och kan förklaras med några enkla rader:
”Vad du säger om mig
Vad du tror om mig
Hur du ser på mig
Vad du gör mot mig
Hur du lyssnar på mig
Sådan blir jag”
Det är också viktigt att vägleda barnet ut i världen och genom socialt samspel med en trygg primär vårdgivare och ge barnet förståelse för hur världen fungerar. Det bästa sättet är att låta barnet vara med där ut i den riktiga världen där allt sker och låta barnet möta olika miljöer och träffa olika människor i olika åldrar, samtidigt som barnet får trygg anknytning, närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel.
Det som i alla tider har varit homo sapiens framgångsrecept framför andra däggdjursarter har varit vår långa barndom. Den barndomen har idag för många barn reducerats till ett år. Sedan anser staten att det lilla barnet är moget att separeras från sin primära vårdgivare för att börja (för)skolan och få undervisning i en stor barngrupp med personal som ofta byts ut, är borta på grund av sjukdom, eller roterar i arbetslaget i storförskolor. Men tittar man på vad små barn behöver, så finns det inte något i det sättet att växa upp som stämmer överens med det lilla barnets behov.
Det är skrämmande för om små barn INTE får det de behöver – om anknytningen inte blir trygg och barnets inre arbetsmodell skapas i en storförskola, där barnet går långa dagar i en stor barngrupp med få personal som ofta byts ut – så kan det resultera i psykisk ohälsa längre fram i livet. Och i Sverige har vi en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. En ohälsa som makten gärna förklarar med att det är till exempel skolan, eller sociala medier som är orsaken. Och visst miljön i skolan lämnar mycket i övrigt att önska och sociala medier kan vara ett gissel, men vi lever ändå i ett land som inte varit i krig på över 200 hundra år och där barn får allt materiellt som de behöver. De får allt utom det som behövs för en trygg inre arbetsmodell. Vi har i Sverige inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, ändå säger makten att förskola är det bästa för alla barn. Och det enda vi egentligen vet är att i samma takt som allt fler barn gått i förskola allt tidigare så har också den psykiska ohälsan ökat.
”Jaha, ja så vad tänker du då? Att alla mammor ska vara hemma med sina barn, fastlåsta vid spisen va!”, säger genast förskolepropagandisterna som springer maktens ärenden.
Nej, det tänker jag inte alls, säger jag (eftersom det dessutom är upp till varje familj att avgöra vem som är hemma). Jag tänker som så att om vi får en familjepolitik som bygger på vad små barn behöver, så kan vi förändra arbetslivet så att det blir lättare att kombinera med små barn. Vi kan ta fram politiska ramar som gör det möjligt för föräldrar att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete och även se till att barnomsorgen utformas efter vad små barn behöver. Vi behöver också många olika alternativ – även hemmaomsorg, eftersom barn är olika.
Föräldrar är de absolut viktigaste personerna för ett barns välmående, men livet går sina egna vägar och ibland varken vill eller kan föräldrar stanna hemma längre. Vi är olika. Men med fakta vad små barn behöver kan vi göra allt för att skapa politiska ramar som bygger på barnens faktiska behov. Det är en billig investering och skulle garanterat hjälpa till att få ner den ständigt ökande psykiska ohälsa vi ser vi i vårt land. DET är vad jag vill förändra och det är vad jag vill att vi föräldrar ska arbeta för tillsammans – oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi har valt till våra barn.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Forskare blundar för kunskap om små barns behov
Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar anknytningsforskning
Varför ska vi jobba när barnen behöver oss?
Politiska beslut som lett fram till hård styrning av föräldrar
Ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn
Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade
Sue Gerhardt om stressen hos små barn när de separeras från sin primära vårdgivare
Lyssna:
