Hemmaförälder: Jag jobbar dygnet runt, passar barn, bär, aktiverar och ordnar utflykter

Jag är hemmaförälder. Jag ”passar” barn. Sköter. Bär. Aktiverar. Ordnar utflykter, lekparkshäng. Leker. Organiserar, gör scheman, förbereder osv. Som de flesta jobb faktiskt. Bara dygnet runt. Jag har kvällsjour och nattjour oxå.

Jag var hos läkarn.
Hon sa ”jag ser att du har en massa barn, hur gammal är yngsta?”
”Ja, en massa ja, fem närmare bestämt. Hon är snart 11 månader.” Svarade jag.
Hon: ”ok, vad går du tillbaka till då nu när hon börjar förskola?”
Jag: ”Nä, alltså jag stannar kvar här! Jag är hemmaförälder.”
Hon: ”Jaha! Så du är bara hemmafru alltså. Inget jobb vid sidan av? Du diskar, tvättar och städar som huvudsysslor?”
Jag: ”Eh. Nä. Jag är hemmaförälder. Jag ”passar” barn. Sköter. Bär. Aktiverar. Ordnar utflykter, lekparkshäng. Leker. Organiserar, gör scheman, förbereder osv. Som de flesta jobb faktiskt. Bara dygnet runt. Jag har kvällsjour och nattjour oxå.” Sa jag och log.
Och tillade ”allt det där andra gör vi när vi hinner, det är inte så viktigt, och det gör vi tillsammans, gubben och jag.

Jag hinner knappt skriva den här texten, och då sover ändå två och de andra är i skolan, för nu ska jag göra hushållssysslor egentligen.
Att vara förskollärare är ett jobb. Med betalt. De har raster och går hem efter en viss tid. Men jag, jag är ”bara hemmafru”?
Nä fasen alltså. Att en kvinnlig läkare säger så.
Det är lixom inte lika viktigt det jag gör. Fast jag jobbar dygnet runt.
Men det är mest egoistiskt får jag höra. ”Gå hemma hela dagarna” och ”lata sig”. ”Det skulle väl alla vilja göra, alla har inte valet.” ”Alla har inte den tiden.” Kan folk säga.
Fast nu är det ju så här.
Alla får göra vad de vill med sina liv.
Och det här. Det är MITT liv.
Som JAG ska leva.
Och jag tycker att det här är det mest fantastiska i hela världen. Att leva. I vardagen. Med mina barn! Det går så fort! Två är tonåringar nu. Ena blir vuxen, den andra går ut nian! Och en liten går i skolan. Och bebisen! Ja hon fyller ett år!
Jag vill inte missa det här! Inte en sekund.
Så jag tar helt enkelt den tiden.
Det är mitt liv.
Jag väljer vägen att gå.
Dagen att leva. Stunden att dela.

Jag väljer! Jag väljer mitt liv.
För livet går inte i repris.
Jag tänker inte sitta där sen. Gammal och grå.
Och önska att jag gjort annorlunda.
Det här är livet! Enligt mig.
Nä, jag blir inte rik. Jag hinner inte göra allting.
Men det kommer en tid. Med all tid i världen.
När jag saknar att ha armarna fulla.
Och dricka kallt kaffe.
För det är svårt att hinna med.
Vi går inte bara och latar oss.
Att vara förälder är ett heltidsjobb i sig, ändå hinner vi ofta med allt annat med, sköta ett hushåll och en gård och vara partner och vän. Alltid med huset fullt av ”massa barn.”
Vi är fasen superhjältar, vi föräldrar, för att inte tala om oss hemmaföräldrar!
Och när barnen säger att jag är deras superhjälte, att de älskar att vara med mig, och när jag får den där koppen på mors dag. Ja, det säger väl ändå allt?

Jessica Kirjavainen, (Juni 2020)
Medlem i Hemmaföräldrars nätverk – originalet