Vi vuxna har ett ansvar att sätta stopp för mobbingen

Det går att sätta ner foten mot mobbing och det är viktigt att göra det. Allt börjar också med oss själva och hur vi vuxna pratar om andra människor och behandlar andra människor. Barn gör inte som vi säger – de gör som vi gör.

I högstadiet hade vi en kille i klassen som var en ständig hackkyckling, mobbad och hårt ansatt av några av de stökiga killarna i klassen. En dag kom jag in för tidigt från en rast och ser hur tre av mobbarna stängt in ”hackkycklingen” på toaletten. De hade satt en bänk för och inifrån hördes bankningar och förtvivlade rop på hjälp. Det hördes verkligen att han hade panik där inne.

Själv var jag liten och späd – klassens tysta och blyga flicka. Men den här dagen fick jag oanade krafter. Det svartnade för ögonen av ilska och jag gick fram till mobbarna och skrek åt dem att ta bort bänken och släppa ut killen. Jag tror att de blev chockade av min ilska, men hur som helst så släppte de snabbt ut honom.

Sedan sa jag åt dem med lika ilsken röst att omedelbart gå och hämta mobboffrets skor som han tappat när han flydde in på toaletten. Skamset gjorde de som jag sa.

Så långt var allt frid och fröjd, men efter några dagar började ryktet gå att de här killarna blivit synnerligen kränkta av mig och att hämnd väntade. Och mycket riktigt, några dagar senare gick jag ensam i glasgången som sammanband de två skolorna och där väntade de på mig.

– Nu ska du få stryk för att du är så j-vla kaxig, sa de.

De kom emot mig tre stycken – de hade makten och jag var bara en späd, blyg tjej. Mitt underläge, orättvisan och fegheten gjorde mig så otroligt arg. Utan att blinka så gick jag emot dem och skällde ut dem efter noter. Jag ska villigt erkänna att jag slog hårt – i ord. Jag var grymt elak och sparade inte på krutet. En av killarna började gråta och det slutade med att de backade ut från korridoren och släppte förbi mig utan att jag fått ett enda slag.

Dagen efter kom en av killarna fram till mig och sa:

– Ähee, jag tänkte bara säga att jag vet att du säkert duschar varje dag och så, men tycker du verkligen att jag luktar som en skunk?

Jag funderade en stund och sa efter visst övervägande:

– Nej, så sa jag bara för att jag blev arg.

Jag kan inte påstå att jag hanterade det hela särskilt bra – jag var elak, sa dumma saker men jag var 13 år och slogs på det sätt jag kunde. De rörde mig aldrig mer men visst fick jag pikar emellanåt av ”det tuffa gänget”.

Kanske har den lilla ”segern” präglat mig för livet och gett mig en tro på att det goda kan segra. Det är så viktigt att säga ifrån mot orättvisor och obehagliga beteenden och enda sättet att få bukt med problemen är att fler börjar säga ifrån.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet