Den ständiga frågan – vad gör vi här på jorden egentligen?

Alltfler barn och ungdomar lider av psykisk ohälsa. Självmorden ökar och antalet fall hålls nere av att många medicinerar med antidepressiva. Men medicinerna löser inte själva grundproblemet. Frågan vi bör ställa oss istället är varför mår så många dåligt och ser inte någon mening med livet – och vad gör vi åt det?

Jag tror att varje människa själv måste finna sin egen sanning vad som är själva meningen med livet, men jag är övertygad om att med en trygg grund att stå på så blir det lättare och här kommer verkligen familjen in och vikten av tid med familjen under uppväxten och även senare i livet.

I Sverige har vi monterat ner familjen, eftersom den ses som farlig och skadlig av de som haft makten länge i vårt land och satt sin prägel på familjepolitiken: socialdemokraterna. De har i decennier arbetat för att barn ska få allt mindre tid med sin familj. Så istället för att stötta familjer – har man försökt ersätta familjen in absurdum genom att styra föräldrar genom olika politiska beslut att lämna ifrån sig barnen till förskola så tidigt som möjligt och så långa dagar som möjligt.

Föräldrar har på så sätt fått allt mindre tid med sina barn, samtidigt som det här systemet där barn lämnas bort måste finansieras, vilket lett till att föräldrar måste arbeta så mycket mer. De måste springa benen av sig i ekorrhjulet helt enkelt, för att finansiera dagens system. Bara förskolan kostar 84 miljarder om året. Till det kommer vabb-kostnader för 7 miljarder (kostnad bara år 2022 mellan januari – oktober). Lägger vi sedan till de problem som tyvärr drabbar många barn efter institutionsvård i form av förskola långa dagar, från tidig ålder i stora barngrupper med få personal – så har vi ytterligare en dyr kostnad. Här kan vi även plussa på framförallt de heltidsarbetande mammornas höga sjukskrivningstal, för att inte tala om förskolepersonalens (de ligger högt i topp i alla undersökningar och kallas ofta Sveriges sjukaste yrkeskår).

Föräldrar springer och springer i ekorrhjulet och försöker förtvivlat skapa någon slags balans som är helt omöjlig för vilken familj som helst som arbetar heltid och har små barn.

På sociala medier så berättar kändisar hur vi borde tagga ner och släppa alla krav – som nu i juletider. Vi borde åka bort och koppla av lite innan jul och lämna bort barnen, skriver Camilla Läckberg och lägger ut bilder från semestern på Maldiverna med maken. Den mamma som lite skojfriskt protesterar i en kommentar till inlägget att alla inte har den möjligheten, hängs genast ut till allmän beskådan som en otäck person som skammar det val Läckberg gjort.

Men sanningen är ju, att alla varken kan åka bort och koppla av innan de viktiga familjehögtiderna, men framförallt så VILL de allra flesta inte göra det. De får så lite tid med sina barn ändå, att de verkligen vill att loven ska bli något alldeles extra. Det finns en oerhörd grymhet inbyggd i dagens familjepolitik där ekvationen små barn och heltidsjobb skapar en omöjlig situation. Föräldrar som downshiftat och satsat på en bättre balans mellan arbete och familj, har med största sannolikhet mindre press, men de har det ändå tufft med extrajobb och tuffare ekonomi när de ska ge barnen det där lilla extra till jul.

Icke desto mindre kämpar både de heltidsarbetande föräldrarna och hemmaföräldrarna för att det ska bli bra. Frågan är varför vi måste kämpa så? Varför kräver vi inte och varför ser vi inte till att vi får tillgång till en mer flexibel familjepolitik som gör att föräldrar kan få balans i livet – få tid med sin familj. För som jag ser det är familjen allt och det är därför vi lever här på jorden. Och när vi fråntas möjligheten att få tid med våra barn (tid som en majoritet ändå vill ha) så släcks vår livslåga, både hos barn och vuxna. Vi trampar på i en oändlighet på livets väg, utan mening och mål. Med en bättre balans, så kan våra barn ge sig ut i världen och finna sin mening med livet, med familjen som den trygga bas dit de ständigt återvänder och tankar kärlek. Att bygga en trygg bas och skapa en trygg familj tar dock tid och det är inte något som görs i en handvändning, så det är dags att vi föräldrar reser oss och säger stopp till mer styrning av hur vi ska tillåtas leva våra liv. Det är dags att reformera familjepolitiken!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk