En dag flyttar barnen hemifrån – så hanterar du en ny fas i livet

Vad händer den dag barnen lämnar hemmet? Går det ens att föreställa sig och hur ont kommer det att göra? Det är säkerligen olika för alla hur man känner, men jag tror att det är ett sorgearbete för många som till slut landar i en stor glädje över allt det nya. Det blir bra, men det tar tid.

Känslan att komma hem med en liten bebis och tänka att det är en evighet kvar tills de ska växa upp. Du håller ditt lilla barn i famnen och vill skydda barnet mot allt ont där ute i världen. Där och just då är det svårt att tänka 20 år framåt och till den tid när barnet ska lämna hemmet.

Men så går det sex år – och plötsligt är det dags att på allvar släppa ut barnet i världen – det är skoldags. De första viktiga åren har passerat, friheten med små barn är borta och skolplikten har trätt in. Som förälder börjar man ana att tiden med barn går precis så där fort som alla säger hela tiden. Oron över skolan, miljön, om barnet har det bra, snurrar i bröstet och det första arbetet med att förhålla sig till en ny situation träder in.

HUR fort tiden verkligen går inser du kanske först sex år senare, när den där lilla individen plötsligt fyller 12 år och ungdomstiden snart gör sitt inträde. Barnet blir mer och mer självständigt och i samma takt ökar ofta oron som förälder. Överallt seglar nya faror upp. Men du anpassar dig och vardagen flyter på och så har det gått sex år till, barnet fyller 18 år och är myndigt.

Hjälp, vad hände. Hur kunde det gå så fort.

För de flesta är det ett år kvar tills gymnasiet är avklarat. Ett år kvar tills många barn flyger ur boet för att antingen läsa vidare på universitetet, resa ut i världen, eller kanske börja arbeta och flytta hemifrån.

Den här processen går inte riktigt att föreställa sig när man sitter med en liten, när vaknätter, småbarnssjukdomar, utvecklingsfaser och annat präglar vardagen. Men det kommer att gå fort, så vad händer sedan? Hur klarar du som förälder det här med att barnet ska ge sig iväg ut i livet, utan dig vid sin sida?

För oss var det tuffast den första gången vi släppte iväg ett barn ut i världen. Mycket för att vi reste iväg hela familjen, fyra stycken – och när vi reste hem så var vi bara tre. Äldsta var dock tryggt installerad på campus och synnerligen lycklig över en ny fas i livet. Men där satt vi, jag och maken och höll varandras händer på planet hem och tårarna rann, samtidigt som mellanbarnet himlade med ögonen och medpassagerarna tittade medlidsamt på oss och trodde vi var flygrädda. Det var nog det tuffaste vi gjort, att lämna vår lilla knodd i ett annat land. För när andra såg en självständig 19-åring, färdig för nästa fas i livet – såg vi vårt lilla barn som skulle bo i ett annat land –  i flera år. Flera år… den känslan.

Men det blev bra.

Ett år senare hade vi lyckan att få ett barn till – en riktig liten sladdis, vilket självklart inte minskade den jobbiga känslan när det två år efter äldsta barnets avfärd var dags att vinka av nästa, som var redo för nya spännande äventyr ute i världen.

Sakta men säkert vande vi oss vid en ny roll i livet, både som småbarnsföräldrar men också som de äldsta barnens trygga hamn. För det är så det är, det blir bra till slut. Sorgen över att barndomen är över – växer till glädje över att se barnen växa upp och följa sina drömmar och få en möjlighet att göra precis det de vill. Vardagen där barnen ständigt finns med i livet och allt ni gör tillsammans, byts mot en tid när de ”seglar i hamn” och bor hemma under enbart loven. Ni får tid tillsammans – och så seglar de iväg igen. Det är lite av ett sorgearbete när barndomen är över, men framförallt är det en stor glädje över att se barnen växa upp och följa sina drömmar. Det blir bra till slut, men annorlunda 🙂

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet