Små barn bryter ihop om deras trygga anknytningspersoner försvinner helt
Han är 12 månader och ganska kavat. Ett ”lätt” bebis som många skulle uttrycka det. Sover hela nätterna, äter bra, kan redan flera ord, är duktig på att uttrycka vad han vill. När han ser andra barn går han direkt fram och söker kontakt. Av och till så kommer hans storasystrar hem och stannar ett tag i hemmet innan de åker iväg igen för sina studier. Han blir alltid glad att se dem även om det inte är så ofta de ses.
Den här dagen är alla i familjen hemma och när mamman går iväg i ett ärende så vinkar han glatt hej då. Men eftersom de har tvättid så måste pappan måste springa ner i tvättstugan och lämnar honom därför ensam med storasystrarna. Anknytningsperson ett och två har därmed lämnat hemmet (anknytningen sker i en strikt hierarki och barn kan ha upp till fem anknytningspersoner). Då händer det som inte får hända, han börjar gråta hysteriskt. Ingenting hjälper. Storasystrarna försöker leka, busa, trösta. Han avvisar allt och kryper gråtande runt och letar efter mamman och pappan.
Även om det bara är ett glapp på fem minuter mellan att pappan försvinner och mamman kommer tillbaka, är han helt förstörd. Som en liten apunge klamrar han sig fast vid mamman när hon är tillbaka och slutar gråta direkt när han är tillbaka till sin trygga anknytningsperson. Han håller om mamman hårt.
Vad hände säger storasystrarna?
Det som hände är att han inte hade en trygg anknytning till sina storasystrar. De har varit hemma för lite för att han ska kunna bygga en sådan anknytning där han vet att de är att lita på. Hela hans överlevnad och existens hänger ju på (i hans och andra små barns värld) att han har en trygg anknytningsperson att söka sig till om något skulle hända. Vi är trots allt bara biologiska varelser och han är programmerad att hålla koll på sin trygga hamn ifall att det skulle bli skarpt läge. Och trygg hamn för honom är mamman och pappan.
På kvällen är han fortfarande lite upprörd. I vanliga fall är det bara för mamman eller pappan att lägga ner honom i sängen, men den här kvällen vill han att mamman ska vara nära.
Det finns de som avfärdar anknytningen som ett hittepå, helt enkelt eftersom den inte passar in i hur vi förväntas leva idag där normen är att lämna bort små barn som ännu inte klarar av att reglera sina känslor på egen hand, till en förskola med få vuxna och många andra små barn som också behöver trygghet. Numera går alltfler förskolor dessutom över till tredagarsinskolning. Det är för kort tid för de allra flesta små att skapa en trygg anknytning till någon i personalen, något som kan resultera i att barnet gråter hysteriskt vid lämning. I det läget får föräldern som skolar in ofta höra att det är viktigt att de bara går. Barnet slutar gråta bara de går och om barnet gråter så är det för att föräldern inte är tillräckligt käck och övertygande om att det är tryggt att bli lämnad.
Men det här är direkt felaktig information.
Om ett barn som lämnas i förskolan eller till en annan vuxen gråter hysteriskt, så har inte barnet en trygg anknytning till den som tar över. Visst små barn kan gråta en kort stund när den primära anknytningspersonen går, men de ska snabbt gå över om barnet har en trygg anknytning.
Kunskap om vad små barn behöver är guld värt. Det är en mycket viktig pusselbit till en framtida god psykisk hälsa hos barnet och att strunta i forskning om anknytning är något som verkligen kan ge problem längre fram i livet. Dessvärre är en majoritet av dagens politiker inte intresserade av vad små barn behöver, så viktig forskning om anknytning (och neurobiologi samt utvecklingspsykologi) stuvas undan i vårt land. Det måste vi ändra på – i synnerhet om vi vill få ner den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet
Läs också:
Små barn behöver hjälp att reglera sina känslor
Alltfler barn i Sverige lider av psykisk ohälsa och begår självmord
