Vad behöver en ettåring lära sig – egentligen?

Han är sexton månader och orden kommer som på ett litet pärlband – med nya ord varje dag. Han har så länge velat kunna prata lite mer. Den lilla munnen har format sig som ett stort O och när ivern att prata satt in har han bara fått fram: Ooooo. Men nu har det lossnat. Han har också förstått att man kan svara ja och nej och ibland sjunger han små refränger från sina favoritsånger: ”Oh, aj, aj, aj, aj buff.”

Det märks hur lycklig han är när han kan kommunicera med riktiga ord: dricka, kaka, bammis (bamse), bada, blöja, bajs, bam bam (banan), mat, mamma,(maaaaaamma!) pappa (paaaaappa!), skor, brum brum, bil, mobil, lampa, för att nämna några ord. Han börjar också förstå hur saker hänger ihop. Tidigt fick han lära sig att trycka på knappen och tända och släcka lampan. Öva, öva, prova om och om igen, som barn gör. Nu pekar han på alla väggkontakter han ser och säger lampa. Det är hans sätt att visa att han förstår att om man trycker på knappen så tänder man lampan. Ivrigt hasar han sig bort till lampan i fönstret på den låga fönsterbrädan också – och tänder och släcker. Han får hållas. Han övar ju på att förstå sin omvärld. Förstå hur allt det som är självklart för oss faktiskt fungerar.

Till lunchen får han sitta på höften när mamman lagar mat: ”Aj, aj” pekar han mot kastrullen och rycker tillbaka handen för att visa att det är farligt. Inte aj, aj som i aja, baja, utan aj som i det gör ont.

Kör han rally med sin lära-gå-vagn (han kan gå sedan länge men gillar ändå sin lilla vagn) och mattan viker sig, stannar han genast upp och lägger mattan rätt. ”Lille herr ordningssam”, nummer fyra i syskonskaran och den som håller ordning. Tappar mamman papper ute, är han genast där och lyfter upp det och lägger i skötväskan.

Och på hösten händer det något fascinerande, eller hur? Han stannar och tittar på löven som singlar ner från trädkronorna. Mamman förklarar pedagogiskt vad som händer, även om han är liten. Han pekar på trädkronorna och på löven på marken och säger: Oooohhh, som i ”vad spännande”. De går en bit och han pekar på nya trädkronor. Försiktigt sätter han sig sedan ner och lyfter upp ett löv och vänder och vrider på det.

Varje dag är en ny och spännande dag för den lille.

Bara att gå ut är ett stort äventyr. Åka hiss, få hålla i nycklarna, titta när dörren stängs och öppnas, vara med och laga mat, hämta sopborsten och städa. Utifrån kan det kanske se ut som att han inte gjort någonting eller lärt sig någonting, men han har lärt sig massor och i hans lilla hjärna som växer som mest just nu, bildas nya spännande synapser (nervkopplingar) varje dag. Han blir mer och mer kommunikativ och förstår mer och mer av de vanliga enkla sakerna.

Den lilla kroppen strålar av självförtroende. Livet är kul och han hälsar och vinkar som vanligt till alla han möter när de är ute och går i den stora staden. Stressade, sammanbitna människor som småspringer för att hinna till ett möte, till jobbet, att hämta barn kommer hastande emot honom. När de ser den lille med de stora glada ögonen som vinkar och skrattar – så sjunker deras axlar ner lite och de spricker upp i ett stort leende de också och vinkar tillbaka. Det är nästan lite magiskt att se. Det där enkla, vardagliga lärandet med vardagspedagogiken som bas. Det där speciellt märkvärdiga med att lära sig saker och utvecklas, under trygg vägledning av sin anknytningsperson – där ute i den riktiga världen där allting sker.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet