Kärlek och omtanke är en gåva som går i arv i generationer

Det tar inte många generationer förrän ett liv har fallit i glömska. Kvar finns bara en känsla och förnimmelse av den kärlek som vi fått och som präglat oss. Den omsorg vi får som barn, ger oss den inre arbetsmodell vi senare använder som mall för hur vi hanterar och möter livet.

Jag har min mamma att tacka för mycket. Det är hon som lärt mig det medmänskliga uppdraget. Som barn tog hon alltid hem ensamma små själar som jag fick leka med. Det var barn som sprang vind för våg i parken utanför oss, barn som föräldrar inte såg eller hade tid med och barn som hamnat utanför för att de inte förstod de sociala koderna och ibland även mobbade barn. Hon frågade bara om de ville komma hem och leka. Det var inte alltid jag tyckte det var så kul, men som vuxen kan jag se nyttan av att få inblick i att vissa kan ha det svårt. Vårt hem blev en fristad, barnen blev sedda och de fick en lekkamrat – mig. Jag i min tur fick lära mig att vi är olika, men lika mycket värda. Jag fick även lära mig att det inte är särskilt dramatiskt att vi är olika. En gåva som följt mig genom livet.

Mamma och pappa var mycket noga med att man tar hand om sina äldre. Min farmor Gulle bodde nära oss i Nockeby och min gammelfarmor Rut bodde på Lidingö. Vi som bodde mittemellan i Solna, hälsade på dem en gång i veckan. Mamma lastade in mig och syrran i sin gamla SAAB, ”Bullen” och så tog vi turen än till Farmor Gulle och än till Farmor Rut. På somrarna var det mormor och gammelmormor vi besökte och umgicks med. ”Man tar hand om sina äldre, tid för familjen är viktigt”, är det budskap jag fick med mig. Inte direkt uttalat i ord, utan snarare i handlingar. Och barn gör inte som föräldrar säger – de gör som föräldrar gör. För mig har det självklart också varit viktigt att ta hand om familjens äldre, men även att ta det ”medmänskliga uppdraget” på allvar.

Barn, gamla och självklart även djur, har varit mammas stora intresse. Jag vet inte hur många gånger vi tagit hand om skadade djur, eller bortsprungna hundar. Och mönstret går igen. Allt jag sett mamma göra, det upprepar jag. Det är en självklarhet att försöka göra skillnad för barn, djur och äldre – när jag kan. Det är en viktig pusselbit i det som kallas livet.

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något.

Vi är ett gäng mammor i en kedja: Birgitta Liljestrand från Färila som kämpade för införandet av kvinnlig rösträtt. Hennes dotter Elvira som gifte sig med en gotländsk bonde och lärde sig allt om hur man sköter en bondgård, samtidigt som hemmet alltid stod öppet för släkten och framförallt barnbarnen. Elviras dotter Ingegerd som målade och skrev dikter och älskade djur, alltid redo ta hand om sina barnbarn. Ingegerds dotter Gudrun som tog det medmänskliga uppdraget på stort allvar och som satte guldkant på tillvaron för många äldre, barn och djur och så jag – den femte generationen, som stöttat tusentals familjer att följa sin magkänsla och satsa på tid för barn.

Om hundra år är vi bortglömda. Vi kommer inte ha gjort något större avtryck i historien. Snarare i den lilla världen och i vardagen för många människor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk