Så skadas barnen av att separeras från föräldrarna

En myt avslöjad – att växa upp på kibbutzens barnhus

Många barn i Sverige får bara träffa sina föräldrar en timme om dagen. Vad gör det med barnen och deras välmående när de inte får den kärlek och närhet som de behöver? Vad händer när vi stuvar undan kunskap om vad små barn behöver till förmån för vad staten behöver: arbetskraft. Vill vi veta det bör vi lära oss av historien och då är Israels kibbutzer en bra lärdom. 

Lidandet när grundläggande mänskliga behov av kärlek och närhet inte tillgodoses är temat för boken Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered, av den israeliske poeten Avraham Balaban. (Rowman & Littlefield, 176 sidor) Det är en förödande beskrivning av hur han växte upp som ett känsligt barn på kibbutzen Hulda, under en tid då ännu strikt ideologisk principfasthet härskade.

Bakgrunden till Balabans reflektioner är att hans far hade dött och att han själv därför återvänt till Hulda under sorgeveckan. Här mötte han sitt förflutna, genom samvaron med sin mor, sina syskon och gamla vänner som kom för att visa sitt deltagande, och genom att läsa gamla handlingar och se på familjefoton. Genom dessa minnesbilder fick han åter uppleva sitt gamla trauma – den likgiltighet och försummelse han utsatts för.

Barnhuset hade byggts längst bort på kibbutzens område, intill stängslet, och där kunde barnen ligga vakna om natten och höra sjakalerna yla. De visste att nattvakten skulle komma och titta till dem, men bara en gång, vid midnatt. En natt såg de en tusenfoting krypa på golvet och trodde att den var farlig. De hittade på en plan: de samlades alla på en säng och började rytmiskt slå på väggen och ropa ”Abba! Ima!” (Pappa! Mamma!) för att på det sättet väcka en av pojkarnas föräldrar som de visste bodde inom hörhåll. Tre år gamla var de när det här hände.

Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom.

”Äpplena plockade och sorterade han omsorgsfullt, så att de skulle komma fram till Tel Aviv oskadade. Men att röra vid oss, de egna barnen, det var något han inte förstod sig på.”

Något som skiljer denna bok från andra skildringar av en olycklig barndom är att Balaban lägger skulden på ideologier bakom kibbutzrörelsen. I en gammal tidning fann han en artikel av Ozer Huldai, där denne beskrev principerna bakom sin barnuppfostran: ”Föräldrarna ska inte gå in i barnhuset, inte ens om de hör sina egna barn gråta eller skrika… Det finns ingen annan livsform där banden mellan barn och föräldrar blir så starka som i gemensamhetslivet i en kibbutz… I kibbutzen gläds barnet över stunderna då det får vara tillsammans med sina föräldrar, ty då gör dessa allt för att barnet ska vara lyckligt i deras sällskap – under denna tid är det förbjudet att straffa ett barn, även om det skulle begå ett fel, men det gäller endast en enda timme… (Resultatet) är fulländning.”

Balaban läser det här med vrede: ”Den här gamla gulnade tidningen lägger fram det mönster efter vilken mitt eget liv styrdes, utan att jag visste om det… Jag är förstummad: i decennier har denne man med sina snedvridna tankar dominerat hela utbildningssystemet hos oss.”

För Balaban var kibbutzen en illusion, en lögn som syftade till att ge frihet trots att den samtidigt innebar att de mest grundläggande mänskliga behoven inte skulle tillgodoses. Man lät honom inte vara hos sin mamma mer än en stund på kvällen. Mamman som efter att ha gått över från sjukhuset där han hade fötts, genast lämnat över honom till småbarnshuset.

Ännu idag föredrar Balaban att vara ensam, att se krukväxter växa upp, heller än barn. Han har valt att leva i halv exil – han undervisar i modern israelisk litteratur vid University of Florida.

Det är på sitt sätt betecknande att Balaban, vars far visade större ömhet mot träd än mot sina barn, nu använder en botanisk bild för att beskriva denna bestående deformation: kibbutzniks har ”växt upp som plantor som såtts för nära varandra – med krokiga och böjda grenar… Dessa barn har växt upp i barnhusen, likt växtfrön som faller ur en trasig påse och gror, hopträngda, hopvuxna och snedvuxna tillsammans.”

Ingenting kan ge Avraham Balaban hans barndom åter. Men man vill hoppas att det blev en befrielse för honom att skriva denna bok. När den kom ut på hebreiska för fyra år sedan blev läsarna chockade av hans avslöjanden.

Ingen kan ifrågasätta sanningen av det han beskriver, men frågan måste ändå ställas, om man kan utvidga detta till ett fördömande av hela kibbutzgemenskapstanken. Fick en hel generation bestående men? Eller kan man kanske bara konstatera att just denne son till just dessa föräldrar i denna kibbutz vid denna tid blev vanvårdad?

När man läser Balabans skildring kommer man inte ifrån känslan att ett brott har begåtts. Kanske enkel rättvisa kräver att denna livsform, där barn fått svåra skador, nu måste få ett slut. På de flesta kibbutzer bor numera barnen tillsammans med sina föräldrar.

Så när allt är över har livet i den traditionella familjen segrat.

Sarah Halevi

Halevi doktorerade nyligen i neurobiologi vid Hebrew University

Läs/se också:

Solens barn om att växa upp på en kibbutz

Barnen berättar själva: ”Fick vi leva om våra liv skulle vi leva med vår familj”

Från Jerusalem Posts veckoutgåva, 31 december 2004

Samtliga texter inskickade av Staffan Danell.
Svensk översättning av artikeln: ”En myt – att växa upp på kibbutzens barnhus” – Staffan Danell (Återpublicerad från en gammal översättning på Hemmaföräldrars blogg).