Orimliga krav kan göra att föräldrar ångrar sina barn
Är det stressen som gör att vissa ångrar våra barn, eller något annat? Tidens anda är att föräldrar går ut öppet med att de ångrar att de skaffade barn. Kanske är det stress, men mest av allt är det kanske orimliga politiska ramar och höga krav på att vi ska arbeta som mest när barnen är små.
Det känns som vi tappat markkontakten. Vad har vi egentligen skapat för barnfientligt samhälle där barn enbart ses som ett hinder i karriären, ett hinder för jämställdhet och som något som får mammor (och pappor) att må så dåligt att de ångrar sina barn.
Jag tror att den förlorade markkontakten beror på att politiker tagit över alltför mycket av det som föräldrar borde få bestämma över själva. Och istället använder de sin makt för att med social ingenjörskonst försöka styra oss människor in i minsta detalj hur vi ska leva våra liv – när de egentligen borde utforma de politiska ramarna så att de stöttar oss i våra val och jämnar ut och kommer tillrätta med eventuella negativa sidoeffekter av olika val.
Politikerna arbetar med att styra vilka val vi ska få tillåtas göra, eftersom man förväntar sig ett bättre utfall än om vi får bestämma själva. Men det politikerna missat är att vi homo sapiens är ett däggdjur som alla andra. Går man in och tar ifrån oss självklara saker som en möjlighet att skapa en trygg anknytning till våra barn, en möjlighet att skapa ett bra liv tillsammans med våra barn – med tid för barn och balans mellan familj och arbete – så får det konsekvenser för vårt psykiska mående och framförallt får det konsekvenser för våra barn.
Vill vi inte bara överleva vår korta tid här på jorden, utan också få en chans att leva – att faktiskt njuta av en tillvaro med våra barn. För att nå dit så måste familjepolitiken hamna högt upp på dagordningen igen. Det samhälle vi har skapat idag är ganska obehagligt och påminner alltmer om det experiment som man ägnade sig på Israels kibbutzer mellan 1950-talet och 1980-talet, där föräldrarna skulle uppmuntras att arbeta heltid och barnen skulle växa upp på institution och bara fick träffa föräldrarna en timme på kvällen. (Ungefär som många barn har det idag i Sverige där tiden med föräldrarna är minimal från och med ett års ålder för en majoritet av barnen).
Men en ständigt ökande psykisk ohälsa bland barn och ungdomar visar att vi inte kan fortsätta som förut. Vi måste genomföra förändringar, för livet det ska inte bara handla om att överleva – det även handla om att leva.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet
#livetgårinteirepris
Läs också:
Avstånd föder mer avstånd. Kärlek föder mer kärlek
Så skadas barnen av att separeras från föräldrarna (att växa upp på en kibbutz)
Jag ångrar mina barn och kan inte älska dem
