En ettåring behöver dig – inte undervisning i en förskola
Han är 15 månader och har precis varit med och lämnat storasyskonet i skolan. På väg hem signalerar han tydligt att han vill gå själv. Väl nere på marken tar han ett stadigt tag med sin lilla hand i vagnen och de små fötterna med gymnastikskor i storlek 22, pinnar stadigt på. Han släpper bara taget ibland för att undersöka något. Asfalt, grus, gräs – han går långsamt och studerar underlaget, tar ett kliv för att känna på det vackra staketet i svart järn. Pekar upp mot en stor strålkastare vid fotbollsplanen och ler och vinkar till alla som går förbi. Han är trygg, han är älskad – han är just nu så nyfiken på världen och allt vad den kan ge och han tar sig an sin upptäckaruppgift med säkerhet och glädje. Självsäkert klappar han händerna när han får beröm för att han lyssnar och håller sin lilla hand i vagnen. Gångbanan är trafikerad och även om cyklarna ska köra i cykelbanan, kryssar stressade cyklister ibland mellan gångbana och cykelbana – många gånger i hastigheter högre än vad bilarna har som sniglar fram i trafikköerna.
Små, små steg och så allt som ska upptäckas gör att det inte går att ha bråttom. På vägen passerar han barn på trånga förskolegårdar. Ibland mindre än hundrastgårdar. De små står där inne i sina västar och tittar ut genom hönsnätet. Ivrigt travar han vidare, lycklig att få upptäcka i sin egen takt. Skatorna kraxar och han pekar upp mot träden. Framme vid porten ska vagnen baxas in och han tar tag i dörren för att hjälpa till. När mamman drar upp vagnen, kämpar han med att gå upp för de fem trappstegen själv. Hans lilla hand sträcker sig mot räcket, men det är för högt upp, så mamman får hjälpa honom. Den lilla kroppen strävar efter att erövra livet och självständigheten. Allt är spännande: att trycka på hissknappen, se dörrarna gå igen och känslan när hissen åker uppåt. Han är så stolt och glad. Hemma igen är det dags att sova middag. Närhet, kärlek och att bli buren och varsamt placerad i sin egen säng. Han lägger sitt lilla lockiga huvud på huvudkudden och somnar direkt.
Utifrån ser det säkert ut som att han inte lärt sig någonting. Men den här dagen har han tränat motorik, att gå bredvid vagnen och koordinera sina rörelser. Han har lärt sig att inte springa iväg, utan gå bredvid vagnen och hålla sig i vagnen, han har lärt sig hälsa på människor som går förbi, tittat på omvärlden och fått ord på nya saker som han upptäcker. Han får ett sammanhang, ser hur saker hänger ihop och allt han gjort – har gjort att den där lilla hjärnan som växer som mest nu mellan ett- till två års ålder, har dragit nya synapser (kopplingar i hjärnan). Alla nya erfarenheter har han fått tillsammans med en trygg anknytningsperson, vilket är grunden för själva lärandet: anknytningen (anknytningen måste vara i viloläge för att barn ska ta in nya kunskaper) och i socialt samspel med en vuxen. Den här dagen har han erövrat ännu en pusselbit, för att förstå världen han kommit till – en ny pusselbit som ska läggas den inre arbetsmodell han håller på och skapar. En arbetsmodell för hur livet fungerar och ska hanteras.
Små barn behöver inte paddor, massvis med leksaker, en massa aktiviteter och stimulans ,eller 20 andra små kompisar i samma ålder. Små barn behöver kärlek, närhet, trygg anknytning, god omsorg och socialt samspel med en vuxen, för att utvecklas optimalt. De behöver få upptäcka världen i sin egen takt. Dessvärre är det här grundläggande och viktig kunskap som stuvats undan i Sverige idag, eftersom den inte passar in med statens ambition att specifikt småbarnsföräldrar ska springa i ekorrhjulet som mest. Det är dags att vi ändrar på den här bristen och börjar sprida kunskap om vad små barn behöver.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet
Läs/lyssna också:
Sanningen om förskoleforskningen som makten döljer
Små barn stressas oerhört mycket av separationer
Förskola före två års ålder kan skada ditt barn
