”Mamma jag vill inte vara i skolan”
Han är sex år och mamman ska lämna av honom i skolan. Han vill inte bli lämnad, han vill inte vara där – han vill verkligen inte att hon ska gå. Han vädjar och tårarna rinner. Mamman är stressad och vill gå. Hon försöker mota in honom på skolgården och stänga den stora grinden mellan dem. Han kämpar för att hålla grinden öppen, för att hålla kvar mamman. När andra föräldrar kommer och ska gå ut genom grinden, inser mamman att hon måste byta taktik och går in på skolgården med sonen. Med tårarna strömmande ner för kinderna säger han orden som gör ont i hjärtat på varje inkännande förälder: ”Mamma, jag vill inte vara i skolan”.
Varje dag i vårt avlånga land lämnas barn av stressade föräldrar i förskolor och i skolor. Föräldrar får käcka råd av personalen att vara bestämda, le stort, visa att det ska gå så bra och inte dra ut på överlämnandet. Men det är felaktiga råd – för barn ska inte lämnas – de ska lämnas över. Det börjar med det lilla barnet – ja så små barn som ett år och många lämnas gråtande av föräldrar, som får höra att det är upp till dem att barnet inte ska gråta. Gråter barnet så beror det på att det känner av förälderns oro. Men forskningen säger något annat. Ett barn som lämnas kan visserligen gråta en skvätt en kort stund, men är barnet tryggt så ska det snabbt sluta.
Någonstans har någonting gått väldigt snett när vi tror att barn kan tränas att vänja sig att bli lämnade genom någon slags käck taktik. Det enda som händer när barn tvingas till något de inte är redo för är att många barn ger upp. De kan verka lugna, men de stänger av. Dock har de skyhöga nivåer av stresshormoner i kroppen. Och de där katastrofala lämningarna i förskolan – riskerar att bli katastrofala lämningar i skolan, som många gånger kan sluta med att barnen inte går till skolan alls. De blir hemmasittare och det hemska är att vi har 20 000 hemmasittare i vårt land.
När ett barn gråter, inte vill lämna – så är barnet inte tryggt. En förälders skyldighet är då att se till att barnet blir tryggt. Handlar det om förskola kan det till och med vara så att man får avbryta inskolningen och ta hem barnet, eller välja en annan omsorg, som pedagogisk omsorg (familjedaghem/dagmamma) med en mindre barngrupp och en trygg anknytningsperson.
För skolbarn blir det mer komplicerat då vi har skolplikt från det år barnet fyller sex år. Många skolor saknar dock kunskap om vad barn behöver och många har inte någon plan för hur de ska ta emot barn som inte vill lämna en förälder. Här behöver föräldrar känna till sina rättigheter. Fungerar inte lämningarna bra så har skolan enligt Likabehandlingsplanen en skyldighet att ta fram en plan för hur barnet ska bli tryggt. Det är varken föräldern eller barnet det är fel på när barnet behöver mer tid med sin inskolning i förskoleklass. Barn är olika helt enkelt. Mer dramatiskt är det inte. Men gör man rätt redan vid inskolning i både i förskola och förskoleklass, så missar risken för ständiga framtida problematiska lämningar.
Kunskap om vad barn behöver och hur en bra invänjning ska gå till förskoleklass (och även i förskola), behöver verkligen komma upp på agendan. Inte något barn ska behöva utsättas för att man knuffas in på en skolgård av en stressad förälder. Det är en behandling som ger sår i själen för livet. Och inte någon förälder ska behöva vara så utsatt att man hamnar i den situationen. Föräldrar har rätt till stöd av skolan och varje skola ska ha engagerad och uppmärksam personal som ser varje barn och är med och stöttar förälder och barn vid lämning när det behövs. Svårare är det inte.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet
Läs också/lyssna också:
Föräldrar har rätt till stöd när inskolning i förskoleklass inte fungerar
Hemmaföräldrar pratar med Gunilla Niss om anknytningsteorin >>
