Brist på kunskap om små barns behov ökar risken för psykisk ohälsa
År efter år samma rapport om ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn: — Det är som en epidemi säger flera psykologer i en debattartikel i SvD — och ändå händer ingenting. Vad kan då det här bero på? Jag menar om vi tittar lite på hur mänsklighetens förutsättningar varit under vår existens på jorden, så är det inte precis ofta det är lugnt och harmoniskt för däggdjuret homo sapiens. Krig, folkvandringar, sjukdomar, pest, länder som blir invaderade, folkslag som blir utplånade när andra tar över, grymheter och hemskheter mot förlorarna och deras familjer efter ett krig, naturkatastrofer — och ändå har människan varit helt fenomenal på att överleva. Det farligaste och starkaste däggdjuret av alla tills nu då vi ser en epidemi i psykisk ohälsa som förgör våra barn och unga. Men inte någon forskar på varför.
Sedan tidigare vet vi att homo sapiens framgångsrecept har varit vår långa barndom. Människan är ett komplicerat djur, där mängder med viktig utveckling sker under de första åren — när vår helt fenomenala hjärna utvecklas som mest. Det är då grunden läggs som sedan blir avgörande för hur vi klarar av livets utmaningar.
Det finns naturligtvis inte en orsak till den ständigt ökande psykiska ohälsan i vårt land. Men vi har valt en familjepolitik som innebär att små barn ska lämna sin trygga anknytningsperson runt ett års ålder för att tillbringa tid på institution, ofta så mycket som 40—60 timmar i veckan. Vad händer då om miljön dessutom är bullrig, stressig och ger stora kortisolpåslag (påslag av stresshormoner) och det saknas någon som ser barnet och förstår det lilla barnets signaler? Vilken inre bild får barnet av livet och hur det ska hanteras?
För att få en bra inre bild för att klara av livet, så har det lilla barnet behov av närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen som är barnets trygga hamn. En hamn från vilket barnet sakta men säkert erövrar och lär sig förstå hur världen fungerar, tills dess barnet är moget att klara sig alltmer på egen hand. Förr skedde det här i en helt annan takt och på ett helt annat sätt. Idag tycks vi tro att allt barnet behöver är omsorg i hemmet i 12 månader, sedan ska det vara redo att lämna föräldrarna för att bli en elev i förskolan. Ett litet barn som kanske många gånger inte ens lärt sig gå och som ännu mindre har språket och förmågan att tolka och förstå sin omvärld. En omvärld som det lilla barnet behöver en trygg anknytningsperson som hjälp för att förstå och erövra.
Vi vet från #pressatläge och Förskoleupproret (som pendlar mellan att säga att de vänder blad, till att larma högt om krisen i förskolan) — att situationen är akut. Vi vet också att nedskärningarna i förskolan under 90-talet syntes tydligt redan år 2000 då Barnombudsmannen, BO, larmade om den akuta krisen i förskolan. Väldigt många förskolor klarar idag inte sitt uppdrag. Men ändå fortsätter föräldrar att lämna sina barn där, säkerligen mycket på grund av de måste och vi bara har en enda modell som subventioneras med stora belopp: standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.
Är det då förskolan som är orsaken till den ständigt ökande psykiska ohälsan? Det vet vi inte, eftersom ingen forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn. Och anledningen till att ingen forskat handlar om att de som velat forska inte får anslag, samtidigt som de forskare som säger det staten vill att föräldrar ska höra (som hur förträffligt det är att lämna bort små barn och arbeta), får ära, berömmelse, forskningsanslag och tjänar pengar. Det vi kan se är att vi har en massa indicier som tyder på att några av de förändringar kring hur barnen växer upp KAN vara en bidragande orsak till den ständigt ökande psykiska ohälsan. Om vi vänder lite på steken och tittar på vad små barn behöver utifrån forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi — så kan vi sedan titta på hur vardagen i icke välfungerande förskolor ser ut — och ganska snabbt se riskerna. Och vi talar nu alltså om att ingenting blivit bättre sedan BO larmade för 19 år sedan. Istället har det blivit värre, mycket värre, på grund av en mängd politiska beslut som inte bygger på små barns behov.
Jag är fullt medveten om att det här inte är en enkel fråga, men jag tycker att vi nått vägs ände med dagens familjepolitik och att vi måste börja utvärdera de förändringar som gjorts. Det duger inte längre att ignorera den forskning som finns. Den måste upp på bordet och sedan får vi tillsammans fundera över hur vi löser det här. Personligen är jag övertygad om att nyckeln till bättre psykisk hälsa hos barn och ungdomar är att ta fram en modern, flexibel familjepolitik som utgår ifrån vad små barn behöver.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Varför ska vi arbeta som mest, när barnen behöver oss som mest
Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående
Forskare blundar för kunskap om små barns behov
Professor: Problem med förskolan slätas över
Förskolan för de allra minsta. På gott och ont
Förskollärare: Barnen har det inte så bra som ni tror
Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen
Kraftig ökning av utskrivning av melatonin till barn
