Jämställdhet är inte att dela 50-50
Vi är nästan där nu med en MALL som alla lever i. Målet som sattes en gång på 1930-talet när Gunnar och Alva Myrdal formulerade en framtid för Sveriges föräldrar är nästan i hamn. Men priset är högt, varken barn eller föräldrar mår särskilt bra. Vi ser en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och kvinnor. Efter snart hundra år med detaljstyrning är det kanske dags att pröva mer frihet.
Jag gillar nyanser och det här att reflektera. För att kunna reflektera vill jag gärna ta in olika synpunkter och tankar. Det är spännande. Samhället är i ständig förändring. Tankar böljar fram och tillbaka, nya tider är lika med nya problem och vi behöver därmed nya problemlösningar.
Det här är en process som vi inte ska stoppa, vi blir aldrig färdiga, det går inte att hitta en samhällsmodell och så kör vi på den i femhundra år framåt. Vi måste hela tiden förändra och justera, eftersom livet, människorna och världen förändras. Men jag upplever att vi har svårt att diskutera livsfrågor och extra känsligt är det att prata hemmaförälderskap eller jämställdhet i vårt land. Att vara hemma är fel och jämställdhet är att dela allt lika 50-50. Punkt.
Det resonemanget kommer man ju inte så långt med tänker jag. För det fungerar inte att trycka på en modell på alla ovanifrån och så säga: Nu är vi klara. Det var det och det här kör vi på nu, för alltid. Men jag upplever att vissa politiker bara fortsätter på samma inslagna väg och strävar mot det mål de en gång satte upp, även om det målet sattes upp för flera decennier sedan och oavsett vilka hinder (= verkligheten) de möter på vägen. Alla bara ska tryckas in i samma mall.
Föräldraskap är därför lika med att alla ska tryckas in i standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Jämställdhet är att vi ska dela allt lika 50-50 och att ingen ska vara med barnen.
Vi är nästan där nu med en MALL som alla lever i. Målet som sattes en gång på 1930-talet när Gunnar och Alva Myrdal formulerade en framtid för Sveriges föräldrar är nästan i hamn. Men priset är högt, varken barn eller föräldrar mår särskilt bra. Vi ser en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och kvinnor. MALLEN tar heller ingen hänsyn till att vi väljer yrke väldigt mycket efter kön i vårt land. 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och ofta i offentlig sektor. Att jobba med människor på det sättet i vård- och omsorgsyrken tär på psyket och sliter ut kroppen fysiskt på ett helt annat sätt än ett kontorsjobb i privat sektor. Trots det ska vi alla in i MALLEN (standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder).
Men det stannar inte där. Tåget mot en enda barnomsorgsmodell för alla tuffar vidare. Visionerna från 30-talet är i princip genomförda och ändå så skaver och kliar det nu hos regeringen eftersom det fortfarande finns en liten grupp som väljer bort att göra som majoriteten. De flyter inte med strömmen utan väljer istället andra lösningar som fungerar bättre för den egna familjen. För att råda bot på det så tänker nu regeringen använda de verktyg de har för att styra in de sista frihetssträvarna och då är det föräldraförsäkringen de tänker använda. Den ger nämligen fortfarande föräldrar viss valfrihet i landet med världens högsta marginalskatt. En marginalskatt som gör människor så fattiga när skatten är betald att de inte har råd att sy ihop sin egen lösning under småbarnsåren.
Jag vet inte riktigt vad det är ett tecken på men jag ser det som ett allvarligt demokratiproblem att vi inte kan diskutera frågor som familjepolitik och jämställdhet på ett nyanserat sätt. Och varför ska vi hela tiden koppla ihop dessa frågor? Det är också något som vissa politikerna bestämt för att lättare kunna styra oss. Jag vill att vi tittar på dessa områden helt fristående från varandra och jag tror att vi kommer kunna forma en mycket sundare och hälsosammare modell, med mer valfrihet och respekt för våra olikheter, om vi gör det. Jag tror till och med att vi kommer att tjäna mängder med pengar på en förändring här, då valfriheten kommer att ge oss en mer välmående befolkning.
Nästa steg borde därför vara att titta diskutera varför vi har en så uppdelad arbetsmarknad där främst kvinnor arbetar i låglöneyrken inom vård och omsorg i offentlig sektor. HUR har vi kunnat få en så uppdelad arbetsmarknad och vad gör vi åt det? Låga löner leder till låga pensioner. Är alternativet att vi får fler att arbeta inom vård och omsorg i privat sektor? Är alternativet att vi kan pensionsspara privat på ett tryggt och bra sätt utan att staten sedan tar alla besparingar i skatt? Lyfter vi frågan till diskussion kommer det säkerligen att dyka upp mängder med intressanta tankar och problemlösningar.
Och så den barnomsorgsmodell vi har med så stora subventioner av förskolan att den i princip är gratis. Vi kanske måste backa bandet och ta bort den allmänna förskolan, höja maxtaxan rejält samt ta bort rätten för föräldralediga att ha barnen i förskolan, om de inte har särskilda skäl.
Med andra ord så är det dags att stanna upp och analysera den politik som bedrivits hittills. Den har inte haft den effekt som det var tänkt utan kostar i pengar och lidande.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos unga
Större ökning av psykisk ohälsa i Sverige än andra länder
Dubbelt så många kvinnor som män söker vård för psykisk ohälsa
Kraftig ökning av psykisk ohälsa hos barn och unga
Jämställdhetslinjen har blivit en sjukskrivningslinje
