Krönika: Sluta inte vägleda era barn

Anahita Solimanaznavi: Under en period när min äldsta son var liten var han väldigt förtjust i spindelmannen. På morgonen på väg till sin dagmamma kunde han med kvicka och lätta fötter springa i sicksackmönster längs gågatan där vi bodde, samtidigt som han kastade ut händerna och åstadkom ljud som skulle få oss andra att förstå att han inte alls var en 5-årig pojke på väg till sin dagmamma, utan en superhjälte vid namn Peter Parker som hoppade mellan hustak och lyftkranar och kastade ut spindelnät som räddade liv.

Jag tror inte jag är ensam om dessa scenarier. Barn har i alla tider efterhärmat vuxna runtomkring sig och inhämtat inspiration i leken från filmen och sagans värld. Det finns ett pedagogiskt värde i att barn använder sig av rollekar oavsett om det handlar om mamma – pappabarnlek, krig eller som i ovan nämnda fall i rollen av en superhjälte. Men det är också vuxnas ansvar att se till att leken förblir just en lek och inte en maktkamp där barnets fantasi används för att utmana föräldrarnas auktoritet och där barn tillåts vara gränslösa. Sker det då? Svaret är tveklöst ja.

Ovanstående anekdot föranleddes nämligen av att jag tyckte en mamma låtit saker gå för långt. Hon lät nämligen sin son äta sin mat som en hund på golvet, därför att han för stunden känt sig som en hund. Det är att låta det gå för långt. Barn i dag väljer sina kläder på morgonen. Vad de ska äta till middag och till och med var de ska inta måltiden. Skolbarn tillåts avbryta vuxna omkring dem
och förväntar sig inte sällan få sina frågor besvarade med detsamma – oavsett om föräldrarna pratar i telefon, sitter på toaletten eller är mitt uppe i en konversation med någon på jobbet. Det kan handla om de mest banala sakerna som att fråga var färgkritorna ligger eller vilken mat det ska bli till middag. Frågor som skulle kunna vänta. Men i en tid där barn matas med ständiga kickar i form av tillgång till barnteve dygnet runt och spel med beroendeframkallande uppgraderingar, så är det kanske inte heller konstigt att de har ett beteende som kräver omedelbar tillfredställelse.

Själv har jag suttit i antal diskussioner med föräldrar som på fullaste allvar tror att de kränker barn om de tillrättavisar ett barns bordsskick vid matbordet. Eller om de ger ett barn som just tagit sönder ett annat barns nyss byggda legohus en tillsägelse. Att säga ifrån kan skapa onödigt tjafs som riskerar att skapa en ond spiral. Bättre då att inte lägga vikt vid onödiga bråk. Samma sak om barnet inte vill äta sin mat överhuvudtaget. Avdramatisera tycks vara det magiska receptet i all barnuppfostran dessa tider.

Problemet är att om avdramatisera är lika med att aldrig någonsin ta konflikter handlar det knappast om någon uppfostran alls.

Barn ska givetvis respekteras och visas hänsyn. Uppfostran är inte detsamma som tuktning till lydnad. Uppfostran handlar inte heller om att forma barn till små vuxna eller att straffa ut barn som inte lyder, utan handlar lika mycket om att lyssna som att vägleda. För vägledning behövs – och regler behövs. Vi är sociala varelser som ingår i sociala sammanhang och även barn ska en gång bli vuxna. Risken är att barn som inte behöver lära sig ta hänsyn eller får gränser i stället blir gränslösa egoister och även om vi älskar och accepterar vår guldklimp, så kan vi inte räkna med resten av omgivningen ska vara lika accepterande. Att tillåta barn bli sina egna beslutsfattare och inte ställa krav på vare sig ansvar eller konsekvenser då de begår fel, kommer varken gynna barnet eller den vuxne den en gång ska bli.

Anahita Solimanaznavi

Anahita är fyrabarnsmor och hemmamamma, med stort intresse för frågor som rör föräldraskap och skolpolitik. Tror på civilsamhället och är för valfrihet.