Vad vill du bli när du blir stor då lille vän?

Det är förmodligen bland de vanligaste frågorna vi vuxna ställer till barn. Faktum är nog att ytterst få inte har fått den. Det handlar om ”vad vill du bli när du blir stor då lille vän?” en fråga som när den ställs sannolikt inte uppbärs av onda intentioner utan tvärtom enbart kan vara möjlig tack vare en väl genomförd demokratiseringsprocess som gör att inget barn längre är bunden till sin klass eller sitt kön. Ingen skomakare och ingen skomakares barn ska behöva bliva vid sin läst. Jag håller med.

Ändå finns det något problematiskt över det. Problematiskt för att det i vår tid kommit att bli så viktigt med mål och ambitioner att den som inte svarar i enlighet med vår tids norm inte bara kan tvingas hamna i en diskussion som han eller hon aldrig räknat med, utan också bli pådyvlad de vuxnas bild av vad som verkligen betyder något. Kanske är det därför små flickor kan ha som högsta dröm att få bli mamma en dag för att bara några år senare istället drömma om att bli toppbloggerskor och tjäna miljoner. Eller pojkar som drömmer om att få köra traktor eller tåg, senare vill bli pilot eller läkare. Det är givetvis inget konstigt att våra mål ändras allteftersom vi blir äldre. Men det är inte heller för intet som våra mål så sällan skiljer sig från varandras. Någonstans på vägen från drömmen om ett enkelt och anspråkslöst liv förändras barns drömmar och i en tid där framgång alltid tycks vara synonymt med karriär är det kanske inte heller så konstigt.

Ångesten är frihetens möjligheter sa Sören Kierkegaard och säga vad man vill om existentialismens fader Kierkegaard men visst ligger det något i det. Tryggheten finns så länge alternativ saknas. För den som har möjlighet förpliktigas också ett ansvar. För även om det är bra att vi kommit bort från klassamhällets låsta bojor lever vi också i en verklighet att många barn mår väldigt dåligt och att många har ångest inför framtiden.
Det priset är kanske det flesta beredda att betala för friheten att själva forma sina liv. Men någonstans måste vi fundera över varför vissa arbeten är så förknippade med framgång och andra med skam, när det istället borde vara varje människas strävan att råda över sitt eget liv som räknas oavsett yrkestitel och anställningsform. Med det sagt finns det ett arbete som är aldrig så bortglömt, nämligen att vara hemmavarande med barn. Argumentet går ofta ut på att det är en oavlönad sysselsättning som snarare fungerar som kvinnofälla än något annat. Att det är ett är arbete om än ett oavlönat arbete och att det här med att vårda och vägleda sitt barn de första åren i dess liv förmodligen är det viktigaste arbetet man kan ha talas det mindre om. Att ingenting någonsin kan bli en fälla när vuxna människor självmant får fatta de beslut som rör dem, utan att det snarare är de som blir påtvingade något som också kommer ha störst benägenhet att känna sig lurade efteråt kan tyckas självklart för vissa men inte för alla. Men i en tid där vi har kommunaltjänstemän som knackar dörr för att få fler att börja på förskola och där vi är så vana att systemet väljer åt oss att vi knappt längre ägnar tid åt att fundera varför, kan vi kanske inte heller räkna med annat.

Anahita Solimanaznavi

Anahita är fyrabarnsmor och hemmamamma, med stort intresse för frågor som rör föräldraskap och skolpolitik. Tror på civilsamhället och är för valfrihet.