|
Per Kågeson: Sverige borde följa FN:s barnkonvention
 Regeringen framhåller i olika
sammanhang betydelsen av FN:s barnkonvention. Men det unika med
barnkonventionen är att den anger att barnets
bästa ska komma i främsta rummet vid alla
åtgärder som rör barn.
Låt oss göra tankeexperimentet att tillämpa barnkonventionen på frågan
om tidpunkten för barnens dagisdebut, en möjlighet som troligen aldrig föresvävat
den svenska regeringen. Då kan man å ena sidan konstatera att även små
barn har behov av att träffa andra barn. Det är till exempel inte
ovanligt att en tvååring har en bästis. Men av detta följer knappast att ett- och tvååringar har
behov av att träffa 15-20 jämnåriga kamrater i 6-10 timmar per dag.
Snarare leder principen om barnets
bästa till öppna förskolor där
små barn kan träffa andra barn under trygga former en eller några
timmar per dag. Alltså är heldagsförskola för ett- och tvååringar
tillkommen av något annat skäl än barnens bästa!
Barnkonventionen understryker att det är barnets
bästa som ska stå i centrum. Den talar alltså om barn som individer
snarare än som kollektiv. Det innebär ett erkännande av att även små
barn kan ha skilda förutsättningar och behov. Beträffande tidpunkten för
dagisdebuten är det t.ex. uppenbart att en tidig start innebär särskilt
stora problem för infektionskänsliga barn, barn som fötts för tidigt
och barn som ännu inte hunnit utveckla en trygg anknytning till sina föräldrar.
En rimlig tolkning av konventionen blir att samhället så långt möjligt
bör ge föräldrarna frihet att välja omvårdnadsform.
Tid att utveckla immunförsvaret
Enligt
den medicinska expertisen är barnens immunförsvar som sämst mellan ett
och tre års ålder, d.v.s. under den period då det medfödda skyddet börjat
avklinga och det egna immunförsvaret fortfarande är svagt. Barnrapporten
från Stockholms läns landsting (1998) visar att barn i åldern 1–2 år
i genomsnitt är förkylda 50 dagar per år. Fyraåringar är bara förkylda
hälften så många dagar. Risken för öroninflammation är störst
mellan 6 och 18 månaders ålder men fortsätter att vara hög upp till
fyra års ålder.
Det finns många belägg för att frekvensen av infektionssjukdomar är högre
hos daghemsbarn än hos hemmabarn. Skillnaden är enligt Barnrapporten
stor upp till ca tre års ålder. Detta bekräftas av en studie utförd
vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus i Göteborg. Dagisbarnen i
undersökningen var förkylda 8–12 gånger per år, hemmabarnen 2–4 gånger.
Barn hos dagbarnvårdare hamnade ungefär mitt emellan. Enligt en nyligen
utförd, men ännu inte publicerad, studie av 800 småbarnsfamiljer i tre
landsting var dagisbarnen sjuka en av tre dagar men bara hemma under en fjärdedel
av sjukdomstiden.
En finsk studie visar att vätska
i mellanörat är tre gånger vanligare hos dagisbarn än hos övriga
barn. Barnen drabbas även av fler mag- och tarminfektioner under de första
åren. Forskning utförd vid Lunds Universitet på barn som till följd av
återkommande öroninflammationer drabbats av vätska i mellanörat under
längre perioder visar att flertalet av dem sju år senare fortfarande
hade besvär med tryckförändringar vid flygning och dykning. De hörde
också sämre än förväntat.
Barnomsorg i grupp utgör alltså en riskfaktor. Detta bekräftas också
av att frekvensen av infektionssjukdomar ökade bland förskolebarnen
under 1960- och 70-talen, men inte hos skolbarnen. Enligt Barnrapporten
orsakades ökningen troligen av att allt fler barn tillbringade dagarna på
dagis eller hos dagmammor. Enligt en studie från socialstyrelsen bidrog förlängningen
av föräldraledigheten under 1980-talet till en avsevärd minskning av
infektionssjukligheten hos daghemsbarn under denna tid. Efter tre års ålder
medför enligt Barnrapporten,
vistelse på dagis inte längre någon ökad sjuklighet vid jämförelse
med hemmabarn (ref. till 2 referenser).
Tid för anknytning till mamma och pappa
Enligt
Barnrapporten visar en svensk studie att 38 procent av de studerade
barnen vid 15 månader hade varierande grad av osäker anknytning till sin
mamma. Sådana barn är sannolikt inte mogna för dagis.
Lieberman (1997) menar att separationsångesten hos många barn når sin
kulmen vid 12–18 månaders ålder. Barnen har betydligt lättare att
skiljas från modern vid 30 månader. Cullberg (1996) instämmer: ”Många
barn placeras på dagis mitt under den fas där vi vet att barnet är som
mest känsligt för skilsmässa och där behovet av trygghet är som störst.”
Hårsman följde under 1970-talet ett antal barn som började på dagis när
de var kring åtta månader gamla. Hon observerade att barnen reagerade
kraftigt på den nya miljön och att anpassningen tog formen av ett slags sorgearbete.
Därtill hejdades barnen i sin språkliga utveckling. Efter två månader
började dagisbarnen återhämta sig och efter fem månader kunde hon inte
längre finna några skillnader mellan dem och en grupp av jämnåriga som
förblev hemmabarn. Hon fann
dock stora individuella skillnader i barnens anpassning. För en del gick
det förhållandevis lätt, medan andra hade bestående svårigheter även
efter fem månader.
Hårsmans iakttagelser har fått en sentida bekräftelse i en studie på
70 tyska barn där forskarna mätt halten av stresshormonet cortisol före
och efter dagisdebuten. Under de första veckorna på dagis fördubblades
halten och den var fem månader senare fortfarande något förhöjd.
Stress- och traumaforskningen har visat att en rubbad hormonbalans till följd
av störningar under graviditeten ökar det blivande barnets sårbarhet
under resten av livet. Nu visar studier av djur att även mammornas sätt
att ta hand om sina ungar under den första tiden efter födelsen har
djupgående effekter på nästan alla fysiologiska funktioner och stor
betydelse för ungarnas möjligheter att hålla sig friska. En grupp
forskare vid McGill University i Montreal har i försök visat att
stressade djur lägger mindre tid på att slicka, klappa och putsa sina
ungar. Ju mindre omvårdnad under tiden närmast födelsen, desto
sjukligare blir ungarna. För möss- och råttungar visar försöken att
de första veckorna är mest kritiska, för ekorrapor de första månaderna.
Det antyder att känsligheten är stor till dess ungarna påbörjat sin
frigörelse från mamman. Om resultaten kan överföras på människan
torde det för människobarn innebära att känsligheten i detta avseende
är mycket stor åtminstone under de första 3–4 åren.
Det mest uppseendeväckande med resultaten från den kanadensiska studien
är att honornas sätt att ta hand om sin avkomma under den första tiden
också avsätter spår i ungarnas arvsmassa. Kopieringen av arvsmassan i
cellerna påverkas av hur mammorna tar hand om sina ungar. Det betyder att
goda anlag fortplantas i större utsträckning om ungarna får en god omvårdnad
och att sämre anlag får större utrymme vid vanvård. Dessa förändringar
kunde forskarna också se hos barnbarnen, alltså i tredje generationen.
Att generna inte bara formas av det biologiska arvet utan också påverkas
av miljön bekräftas av en nyligen utförd studie på enäggstvillingar
som visar sig successivt utveckla skillnader i genetisk aktivitet trots
att de fötts med identisk arvsmassa.
Tatjana Sivik, docent i psykosomatisk medicin, menar i Forskning &
Framsteg (7/00) att resultaten från den nyss nämna kanadensiska studien
och annan molekylärbiologisk och experimentell neurovetenskaplig
forskning stödjer den psykoanalytiska teorin att relationen mellan mor
och barn är avgörande för människans fortsatta utveckling. Hennes
slutsats blir att om mamman under graviditeten, amningsperioden och småbarnsstadiet
kan känna tillit, lugn, kärlek och välbehag så ger det hennes barn
goda förutsättningar att också bli lugna, harmoniska, sociala och kärleksfulla
individer. Denna slutsats stämmer med resultaten av en studie som, enligt Barnrapporten,
visar att föräldrar som själva har trygga anknytningsmönster har
3–4 gånger större sannolikhet än andra föräldrar att få ett barn
som också utvecklar ett tryggt anknytningsmönster.
Vilken är rätt tidpunkt att börja på
dagis?
Som
framgått ovan är skillnaden mellan dagisbarns och hemmabarns sjuklighet
liten efter ca tre års ålder. Beträffande frigörelsen från föräldrarna
kan man notera att barnet vid två till tre års ålder börjar förstå
andra människors känslor och avsikter. Det har nu utvecklat en förmåga
att själv inleda ett socialt samspel med andra. Pramling (1993) säger
att barnen vid 17–24 månader blir medvetna om sin egen person. Under första
halvan av tredje året lär de sig att hantera rädsla med stöd av vuxna
i deras omgivning. Vid två till tre års ålder har barnet utvecklat en
självuppfattning och kan skilja på ont och gott. Vid tre års ålder har
de flesta barn en god språkförståelse och kan själva ge uttryck för
tankar, känslor och frågor. De är i allmänhet torra och har lämnat spädbarnstidens
blöjberoende bakom sig. Mycket talar således för att treårsåldern är
en lämplig tid att börja i förskolan förutsatt att miljön är bra och
dagarna inte blir för långa.
Det finns förstås en individuell variation i barns sociala och känslomässiga
utveckling. Man kan av den vetenskapliga litteraturen nog ändå dra
slutsatsen, att det är först från cirka tre års ålder som alla
barn hunnit få den självuppfattning som behövs för att de i trygghet
och utan större problem ska kunna utvidga bekantskapskretsen av vuxna.
Min slutsats i boken Tid för Barn
blir därför att samhället åtminstone till dess barnet fyller tre bör
erbjuda föräldrarna omsorgsalternativ som svarar mot det enskilda
barnets behov och som medger möjlighet till vård i hemmet.
Per Kågeson
|
