Om dagis, vetenskap och demokrati

Nationalekonomen Anna Sjögren skriver i annandagens Expressen om ”Sanningen om dagis”. Hon beskriver hur lite forskningen vet om barnomsorgens effekter. Därmed menar hon att de flesta som uttalar sig i debatten är ”självutnämnda experter”. Även om hon har rätt i sakfrågan så haltar resonemanget.

Huvudfrågan är inte om det kan vetenskapligt bevisas att dagis är bra eller dåligt för barnen. Den avgörande frågan i den svenska dagisdebatten är om dagis är så överlägset vård av eget barn i hemmet att just dagis förtjänar ett ensidigt tillskott av skattemedel på 100 000 kr per år och barn. Pengar som hemmaföräldrar efter föräldraförsäkringen inte får tillgång till vare sig via utökade garantidagar, vårdnadsbidrag eller skatteavdrag. Svaret är nej utifrån den bristande kunskap om barnomsorgens effekter som Anna Sjögren korrekt beskriver. Det finns ingen vetenskaplig grund som motiverar dagens ensidiga subvention av dagis. Dessutom är den extra problematisk i högskattelandet Sverige där de flesta familjer inte kan leva på en lön. Dagissubventionen blir ett flagrant brott mot den rättvisetradition som brukar anföras till det svenska skattesystemets försvar.

Men det finns mer kunskap än vad Anna Sjögren refererar. Bl.a. på möjliga orsakssamband mellan ohälsa och tidig dagisstart. Neurobiologin vet idag att små barn upp till två års ålder befinner sig i en slags ”andra livmoder” där deras hjärna växer biologiskt genom det sociala samspelet med vårdaren. Vore dagis för ettåringar en ny kemikalie så skulle försiktighetsprincipen säkert sätta stopp för verksamheten i dagens stora grupper. Flera verkliga experter med kompetens i sakområdet – ej ”självutnämnda” – har i TV-debatter de sista åren bekräftat att ettåringar i barngrupper på mer än 15 barn är definitivt olämpligt, för att tolka deras uttalanden milt. Ett anständighetskrav är att gå tillbaka till Socialstyrelsens tidigare norm om högst 10 barn i småbarnsgrupper.

I den existerande forskningen om barnomsorgen betonas också att barn är olika, väl så olika som vi vuxna. Dessutom är föräldrar olika. Det är alltså inte sannolikt att vi någonsin kommer att hitta den generella ”sanning om dagis” som Anna Sjögren efterlyser.

Därmed sällar sig även Anna Sjögren till de självutnämnda experterna. Men vad är det för fel med det? Ska vården av barnen avgöras av en expertpanel eller av varje barns föräldrar – i enlighet med de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige skrivit på? Anna Sjögren och jag må vara ”självutnämnda experter” på barnomsorg i allmänhet. Däremot är vi som föräldrar verkliga experter på våra egna barn.

De som argumenterar för valfrihet för hemmaföräldrar drivs ofta av ett äkta engagemang för just sina barn. De känner att de kan ge sina barn något ingen annan kan.

Dagisförespråkarna i debatten drivs dock sällan av omsorg om barnen – i så fall skulle mindre småbarnsgrupper vara deras första prioritet. Istället drivs de av vuxnas agendor som arbetsmarknadsfrågor och en viss form av jämställdhet. I detta syfte vill de tvinga samma lösningar på alla.

Frågan handlar alltså mer om demokrati än om vetenskap. Den handlar också om att ge varje familj befogenheter att ta sitt föräldraansvar utifrån kunskapen om sina egna barn. Dagens barnomsorgspolitik bakbinder föräldrarna och är tveksam ur demokratisk synpunkt. Detta räcker för att den ska vara ohälsosam för både barn och föräldrar.

Jonas Himmelstrand, pappa, mentor och författare

Läs också: 

Anna Sjögrens artikel: Sanningen om dagis

Elise Classon: ingen vill veta sanningen