2 februari
Vårdnadsbidraget underlättar kombinationen föräldraskap och yrkesliv
För ett år sedan gav vi Nackas småbarnsföräldrar möjlighet att vara hemma med sina barn och få betalt av kommunen. Det blev mer eftertraktat än vi trodde och vi fick erfarenheter som är värdefulla nu när staten och flera borgerliga kommuner ligger i startgroparna för att införa ett vårdnadsbidrag.
Vårt beslut att skapa ytterligare ett barnomsorgsalternativ väckte stor uppmärksamhet - så här hade ingen gjort tidigare. När vi utformade nackamodellen så använde vi ett kommunalt friutrymme i lagstiftningen. Gensvaret från föräldrar i hela landet var enormt positivt.
Vi bedömde efterfrågan till cirka 50 barn per år. Ersättningen är relativt låg, 3 500 kronor efter skatt per månad och barn till och med 3 års ålder (lägre för äldre barn). 92 familjer med 102 barn ansökte under det första året - dubbelt så många som vi trodde. Sett i ett större perspektiv är det dock ganska få. Över 5 000 barn är inskrivna i barnomsorgen i Nacka, så det är inte mer än 2 procent.
Nya familjer kommer hela tiden till samtidigt som 21 av familjerna redan har slutat och barnen börjat i förskola. Endast 10 av barnen var äldre än 3 år och alla har yngre syskon hemma. Det visar att det framför allt är för de minsta barnen som föräldrarna bedömer att detta är intressant.
Kostnaden blev 3,8 miljoner kronor, av en samlad budget för barnomsorgen på 521 miljoner. Om alla hemmabarnen i stället hade gått i förskolan så skulle det ha blivit drygt 1 miljon kronor mer i kostnader för Nacka. Sannolikt hade ett antal valt att vara hemma ändå utan ersättning, så modellen är rätt kostnadsneutral för kommunen.
Under år 2006 har vi byggt ut förskolan med 296 platser eftersom efterfrågan är stor. Men bara för att ett alternativ är populärt så innebär det inte att allt annat ska bort. Barn är olika och familjer är olika och därför ska det självklart finnas många barnomsorgsalternativ i ett modernt samhälle.
Hur är det då med jämställdheten? I 13 av de 92 familjerna är det pappan som beviljats ersättningen. Det är alltså betydligt större andel män i denna barnomsorgsform än i någon annan - cirka 14 procent - att jämföra med andelen män i förskolan som är cirka 2 procent.
Familjerna är från alla samhällsklasser. Det finns både höginkomsttagare i Saltsjöbaden och invandrade låginkomsttagare i miljonprogramsområden. De speglar Nackasamhället i stort. Många jobbar parallellt med att vara hemma med barnen och får in lite mer pengar på det sättet, någon är musiker, en annan extraarbetar i affär, en tredje är skribent.
Erfarenheterna är alltså uteslutande positiva. Den oro som en del, även inom borgerligheten, kände, har visat sig obefogad. ”Vårdnadsbidraget” isolerar inte barnen, det driver inte upp kostnaderna och det strider inte mot arbetslinjen.
Det finns ett odelat stöd för en pedagogisk förskola, men många anser att barnen är för små att börja när de är ett. Det fina med vår modell är att föräldrarna kan avgöra när förskolestarten ska ske. Det blir en mjuk övergång när man tycker att barnet är moget. För mig som moderat är det viktigt att föräldrarna kan hitta en lösning som passar just deras barn och familjesituation. Det finns ingen patentlösning som passar alla.
Borgerligheten måste sluta vara så ängslig och visa att man tror på sina egna argument om tillit till människors förmåga att fatta kloka beslut om sig själv och sin familj. Det fungerar! Dagens mammor och pappor, kanske världens modernaste föräldrar, vill kombinera föräldraskap med yrkesliv. Vi ger dem helt enkelt en bit till så att vardagspusslet går ihop.
Detta leder mig till att regeringen bör överväga om det verkligen är motiverat att ha en åldersgräns för barnen på 4 år, vilket tidigare aviserats. Den lilla promille som vill ha sina barn hemma längre än till 4-årsdagen måste ges denna möjlighet, de har sannolikt goda skäl. Och det blir lite löjligt att man får ersättning för en 2-åring, men inte det 4-åriga syskonet, men samtidigt är beredd att betala mer skattepengar för att 4-åringen ska gå i förskolan.
Visst vore det önskvärt om de andra reformerna för barnfamiljerna – jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen och mer pedagogiskt inriktad förskola – går hand i hand med införandet av ett vårdnadsbidrag. Men de är inte beroende av varandra, man kan lika gärna ta ett steg i taget. Jag har stor respekt för att olika välbehövliga satsningar (t ex fler poliser och bättre vård), måste vägas mot varandra eftersom budgetutrymmet inte är obegränsat. Men det finns egentligen inget skäl att avvakta med reformer som inte kostar staten pengar.
Ge de kommuner som så önskar en uttrycklig möjlighet att införa vårdnadsbidrag omedelbart. Eftersom småbarnsåren inte går i repris så brådskar det att öka valfriheten för barnfamiljerna.
Mats Gerdau (m)
Riksdagsledamot och tidigare kommunalråd i Nacka