26 april 2006

Vård av eget barn lönar sig

UNTs ledare 060404, ”Arbete ska löna sig”, måste vara ett olycksfall i arbetet. Ledaren handlar om den s.k. Nacka-modellen där kommunen köper en barnomsorgstjänst av föräldrar vilket möjliggör kommunalt stöd för vård av eget barn. Länsrätten har underkänt modellen på formalistiska grunder. UNTs ledare  försöker hävda att detta underskännande är något bra. Men ledaren missar målet genom felaktiga utgångspunkter.

Nacka-modellens konstruktion kan tyckas märklig, men är egentligen bara ett kreativt sätt att hantera den större märkligheten att vård av eget barn inte berättigar till samma samhällsstöd som vård av andras barn. Ledarens första stora fel är just att hävda att vård av eget barn inte är ett arbete.

Barn behöver omsorg för att överleva. Barn som inte får mat, kärlek, omsorg och stimulans skadas i sin utveckling eller dör. Barnomsorg är alltså ett jobb. Det måste utföras. Någon måste utföra det. Görs inte jobbet så finns inga svenskar om 100 år. De som ger bäst daglig omsorg innan tre års ålder är, enligt de senaste stora undersökningarna, barnets föräldrar. Inte så att förskolan skulle vara dålig, bara att friska föräldrar är bättre. I detta resonemang kan dock förskola likställas med föräldrar.

Den som utför barnomsorgsjobbet måste själv äta, sova, och ha tak över huvudet, vare sig det är en förälder, en barnskötare eller förskollärare. Dessutom behövs mat, kläder, blöjor och leksaker till barnet. Allt detta kostar pengar i en marknadsekonomi. Det är inte gratis att skapa nya friska skattebetalande medborgare. I ett högskattesamhälle är det naturligt att använda offentliga medel för att få detta arbete utfört. I den ekonomiska anda som UNTs ledare är skriven i kan man ju säga att investeringskostnaden för att skapa en frisk skattebetalare är blygsam, oavsett vem som utför arbetet, jämfört med den senare avkastningen. Vård av eget barn lönar sig för samhället. Eftersom ansvaret för barnen enligt svensk lag vilar på föräldrarna så är det självklart föräldrarna som måste avgöra vem som ska utföra barnomsorgsarbetet. Nacka-modellen möjliggör för föräldrarna att göra detta val vare sig de väljer dagmamma, förskola, föräldrakooperativ, släkting eller vård av egen förälder i eget hem.

Att staten eller kommunen ensidigt skulle gynna endast en barnomsorgsform, förskola, på bekostnad av andra, t.ex hemmet, går emot allt liberalt ekonomiskt tänkande såsom konkurrenslagstiftning och lagen om offentlig upphandling. Tillämpades lagen om offentlig upphandling samt kunskapen om att en frisk förälder är barnets bästa vårdare så skulle de föräldrar som själv önskade vårda sitt barn givetvis vinna upphandlingen i praktiskt taget varje fall. Nacka-modellen har gjort detta praktiskt möjligt.

Den mest hårresande felaktigheten i ledaren är dock påståendet att det är ett fritt val att vara hemma med barn i Sverige. Det är det inte. Med det höga svenska skatteuttaget är det svårt eller omöjligt för de flesta familjer att finansiera vård av eget barn i hemmet. I själva verket är ju skattesystemet uppbyggt på att medborgarna ska få transferreringar från det allmänna för att klara just denna typ av kostnad. Att i det läget ensidigt gynna barnomsorg utanför hemmet hör inte hemma vare sig i svensk rättvisetradition eller i den demokratiska lyhördhet som varje högskattesamhälle måste bygga på.

UNTs ledare nämner inte den jämställdhetsaspekt som ofta anförs i debatten. Jämställdhetsaspekten kan lösas på sätt som inte drabbar barn och hemmaföräldrar negativt, vilket jag skrivit om i andra sammanhang.

Det finns andra sätt än Nacka-modellen att ge hemmaföräldrar ekonomiskt stöd. Det finns också en mängd andra argument för mer valfrihet i barnomsorgen. Men man måste ge Nacka-modellen ett erkännande för att den pedagogiskt åskådliggör ett djupt feltänk i dagens svenska familjepolitik.

Jonas Himmelstrand

Läs också:  UNT - "arbete ska löna sig"

GT - "hemmadagis"

Första sidan

Jonas Himmelstrand