Mars 2010

Förskola för de allra minsta - På gott och ont

Måndagen den 22 februari presenterade författarna Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss boken ”Förskola för de allra minsta – På gott och ont”, för föräldrar och förskolepersonal i ABF-huset. I boken redovisas aktuell forskning inom neurobiologi, utvecklingspsykologi, anknytningsteori och pedagogik och vilken negativ påverkan det har på små barn att vistas i förskolan med dagens stora barngrupper och få personal. Samtliga författare till boken, känner stor oro för hur de yngsta barnen har det i förskolan idag.

- Barn under tre år i förskolan har inte utvärderats, enligt Socialdepartementet – ”de kan ändå inte prata” är Socialdepartementets förklaring, säger Gunilla Niss legitimerad psykolog, som arbetar inom förskolan.

Hon är upprörd över att dagens situation med stora barngrupper och få personal, får fortsätta trots att ingen tycker att det är bra.

- I en barngrupp för ett- till treåringar kan det ofta vara 18 barn och upp till 26 barn. Förr sa man ”nu är gränsen nådd” – då handlade det om 18 barn. Idag är det normen, säger Gunilla Niss.

I ett- och tvåårsåldern utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin senare i livet. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till de vuxna som är viktiga för barnet, i första hand föräldrar men för förskolebarnen också personalen i förskolan. Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling.

- Kommunerna kan inte betros med att reglera barngruppernas storlek. De nya kunskaperna kring små barns utveckling måste in i Läroplanen, säger Magnus Kihlbom psykoanalytiker och barnpsykiater.

Magnus Kihlbom berättar vidare att biologi och psykologi går hand i hand. När barnet föds är hjärnan programmerad att söka kontakt. Hjärnans utveckling formas av samspelet och anknytningen till en vuxen och de tre första åren är de viktigaste för hjärnans utveckling. Barnet behöver inte undervisas det behöver ”bara” samspel med en vuxen, för att lära sig saker.

Det som påverkar barnens utveckling i förskolan är;

- Barngruppens storlek

- Personaltätheten

- Kontinuiteten i vuxen-barn-relationen

Barngrupperna idag är alldeles för stora. 1972 var rekommendationen att barngruppen skulle vara maximalt 10-12 barn i ålder 0-2 ½ år.

1984 tog kommunerna över ansvaret och därefter har det inte funnits några normer alls. Skolverket gick dock ut 2005 och rekommenderade att det ska vara maximalt 15 barn i en barngrupp.

Personaltätheten är alldeles för låg och barnen blir istället hänvisade till varandra. För att barnet ska kunna ta in nya kunskaper, så krävs det att de får en chans att göra det i det sociala samspelet med en vuxen och där är andelen barn per personal avgörande. Birgitta Lidholt, fil. dr i pedagogik, leg. psykolog och lärarutbildare, har varit ute i flera förskolor och gjort observationer och berättar;

- Vid ett tillfälle såg en pedagog i en stor barngrupp som dansade runt med ett barn, samtidigt som fem barn stod passiva runtomkring, utan att delta i leken. Det blir gärna så att med två pedagoger, så är en av dem aldrig med barnen, utan ringer efter vikarier eller håller med administration, säger hon.

Kontinuiteten är ett problem i förskolan med tanke på att det finns få yrkesgrupper som är så sjuka som pedagogerna i förskolan.

- Det skadar anknytningen när personalen ofta är borta och det hela tiden kommer in nya vikarier, säger Gunilla Niss.

Situationen för barnen är mycket bekymmersam. Barnen socialiseras i samspel med en vuxen och det är mellan ett – tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna, utvecklas. I en stor barngrupp där det inte finns vuxna som hinner eller har möjlighet att samspela med barnet, så får det negativa konsekvenser för barnets utveckling.

- Det är förvånande att inte föräldrar går ihop och protesterar, säger Magnus Kihlbom.

Alla anser de att situationen i förskolan har varit alarmerande sedan 1990-talet.

- Det har tagit så här lång tid för oss att få ut den här informationen, eftersom vi inte velat skapa oro eller ge föräldrar skuldkänslor, säger Gunilla Niss.

Bristen på vuxenrelationer får naturligtvis konsekvenser för det lilla barnet som har extra stort behov av att få den närhet och bekräftelse som det har rätt till. Och enligt Gunilla Niss kan reaktionerna hos barnet visa sig på olika sätt.

- Det som händer i en stor barngrupp med få personal, när barnet inte blir sett, är att barnet reagerar antingen med överaktivitet eller passiv resignation, säger hon.

Som en förklaring till dagens moment 22 där ingenting händer och inga protester hörs varken från föräldrar eller personal, ser de ”den ömsesidiga pakten av hänsyn” – som en förklaring. ”Personalen vill inte säga något för då riskerar de att ge föräldrarna skuldkänslor och föräldrarna säger inte något eftersom de ser att personalen sliter i den stora barngruppen och gör sitt bästa”.

- Personalen i förskolan drabbas också hårt av de stora barngrupperna och en tredjedel av all personal idag är i riskzonen för utmattningsdepression, säger Birgitta Lidholt.

Nu hoppas alla tre att politikerna ska kunna ta till sig de nya rönen kring hur betydelsefull anknytningen är och vikten av goda relationer samt fakta och forskning som finns kring affektteorier, neurobiologi, utvecklingspsykologi – allt det sammantaget bör vara grunden för vilka praktiska konsekvenser det bör få för utformningen av verksamheten.

Birgitta Lidholt skräder inte orden när hon beskriver situationen för de allra minsta i förskolan.

- Det vi ser liknar strukturell barnmisshandel. Barnen som inte blir sedda och bekräftade får dåligt självförtroende, säger hon.

När föräldrar och pedagoger slår knut på sig själva för att inte såra eller ge varandra skuldkänslor så blir naturligtvis barnen lidande. Det gör att ingen vågar se problemen eller göra något åt dem. Det som står i ”Förskolan för de allra minsta”, visar att det är hög tid för föräldrar, men även för förskolepersonalen, att ta av sig skygglapparna och våga se problemen med dagens stora barngrupper och få personal – och sätta igång och göra något åt det. Och det är precis vad Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss hoppas ska ske nu.

Madeleine Lidman

Läs också:

Magnus Birro kommenterar boken

Första sidan