Anderssons artiklar
Per Kågeson om Bengt-Erik Anderssons artiklar om att tidig dagisdebut ger bättre skolresultat:
Barnrapporten från Stockholms läns landsting nämner med hänvisning till Andersson (1989), Andersson (1992) och Broberg m.fl. (1997) att tidig dagisstart kan ge bättre skolresultat och att förskola under de första åren minskar risken för senare psykiska och sociala problem. Barn från strukturerade förskolor uppges få bättre resultat på intelligens- och kunskapsprov men ha sämre skolmotivation och högre risk för asociala beteenden samt vara mer aggressiva och ha sämre relationer till sina skolkamrater. En mer informell förskola (liten styrning av barnen) sägs däremot ge mera nyfikna, kreativa och problemlösande barn (Lindberg, Aborelius och Bremberg, 1998).
Det är vanligt i svensk litteratur om förskolor att åberopa Anderssons båda artiklar för påståenden om att en tidig dagisdebut ger bättre skolresultat från en longitudinell studie av drygt 100 barn i Göteborg vars föräldrar fick möjlighet att anmäla barnen till studien när de var 3-4 år gamla.
Vid 8 respektive 13 års ålder ombads deras lärare att bedöma deras skolprestationer och förmåga att anpassa sig till skolans värld. Resultaten visar att de barn som började i kommunal barnomsorg före ett års ålder hade signifikant bättre skolresultat både vid 8 och 13 års ålder än de som debuterat på dagis senare eller varit hemma under hela förskoletiden. Bland de senare fanns dock inga signifikanta skillnader vid 8 års ålder mellan dem som började i kommunal barnomsorg mellan 1 och 2 års ålder, efter 2 år eller aldrig gick på dagis.
Andersson menar att en tidig dagisdebut i offentlig barnomsorg ger barnen bättre förutsättningar att lyckas i skolan.
Frågan är bara hur robust denna slutsats är?
De barn som debuterade före 1 års ålder var bara 32 till antalet varav hälften var placerade hos dagmammor och hälften på dagis. Andersson uppger själv att en del (men inte hela) skillnaden mellan dessa barn och de övriga sannolikt förklaras av att inslaget av barn från hem med hög socioekonomisk status var större bland de som debuterade tidigt.
Varken Andersson eller de som åberopar hans studie har ansträngt sig att hitta en rimlig förklaring till varför barn som debuterar i kommunal barnomsorg före 1 års ålder skulle klara sig bättre i skolan än de som börjar när de är mellan 1 och 2 år gamla. Det förefaller nästan orimligt att tänka sig att sex månader mer på dagis eller hos dagmamma vid en ålder då barnen varken kan prata eller gå skulle ha så stor betydelse. Sannolikt är utfallet bara ett resultat av slumpen.
Hur man än tolkar Anderssons studie kan den inte användas för att motivera dagisdebut vid 1 års ålder istället för vid 2 eller 3 år, eftersom den inte uppvisar någon signifikant skillnad mellan barn som debuterade mellan 1 och 2 års ålder och de barn som började på dagis något senare. Trots att Anderssons arbeten ofta åberopas i dagisdebatten saknar de egentligen relevans för frågan om vad som är bäst för de minsta barnen,
Per Kågeson
Utdrag ur boken "Tid för barn"